Samtidigt i Kylarköping

Fotograferade ett gäng städare idag. Några av de mest intressanta ansikten jag sett på länge. Det är fint att se vad som händer när en ger ett sällskap lätt spända människor (många tycker ju inte om att bli fotograferade) agera på de här enkla instruktionerna:

1. Ställer er i cirkel
2. Prata med varandra
3. Var er själva

Sen kastar en in ett samtalsämne eller två. Och tar kameran och börjar fotografera. Människor kan vara fantastiska i all enkelhet.

Tillbaka på kontoret. Kikar i Facebook-flödet. Det är fullmäktigemöte. Ena gänget har bestämt att min hemstad är bäst i världen och en förebild för klimatomställningen i världen (dock utan att vara i närheten av att möta de uppsatta målen för hållbar utveckling). Det andra gänget verkar har bestämt sig för att samma stad är helvetet på jorden och ett riktigt jäkla straff för människor. Ett litet gäng i mitten som försöker agera med en aning sans vill ingen lyssna på. Eller jo, deras förslag om bilfria zoner utanför skolor och förskolor hånas och hatas sönder och samman.

Det är här jag lever. Motvilligt. I Kylarköping. Så det var ju fint att jag åtminstone fick möta några riktigt intressanta ansikten idag.

 

2018 får gärna ta slut

Jag känner mig ganska färdig med det här året nu. Jag känner mig ganska färdig med den här fasen av livet. Allt försvinner eller flyter eller förändras. Nu känns det som att det måste hända något nytt, för snart finns det liksom inget kvar. Inget alls.

Måndagsselfien. Inte världens piggaste.

Vi borde sluta backa Greta

När en femtonårig flicka med Aspergers blivit framtidens ledare. När vi låter henne slåss för oss. Istället för att göra det själva. Då har nånannanismen gått väldigt långt. Vi är ganska många nu som förstått att det är på allvar det här med framtiden och mänsklighetens överlevnad. Att vi inte har obegränsat med tid på oss att det högst troligen redan börjat rinna ut. Vi hyllar den här flickan (och det är förstås rättvist, eftersom hon förtjänar det) men kommer liksom inte längre än så.

Vi borde sluta backa Greta.
Vi borde vara som hon istället.
Vi borde göra som henne.

Istället för att utnyttja henne. Använda henne. Hoppas på henne.

Förändringen måste komma inifrån. Av lust och vilja. Den kan vi aldrig överlåta till någon annan. Då blir det mest underhållning av alltihop.

Det här med åldrandet

Var med Ella i kyrkan idag. Obligatorisk högmässa för konfirmanderna. Blev berörd när prästen läste upp namnen på de i församlingen som dött under veckan. En kvinna var 49 år gammal.

Jag fyller 48 om fem månader. Men känner i kroppen att jag åldras väldigt snabbt just nu. Min kropp håller på att rusa ikapp min inre gamling. Kroppen liksom börjar tappa sugen i ytterkanterna.

Den djupare innebörden i detta är nog ganska glasklar. Livet är inte för evigt.

Att vara snäll

Steril och snäll. Så kan jag som sagt sammanfatta mitt eget personliga mediala genomslag den här hösten. Svenska kyrkan i Örebro gör en fin publikation som heter Örebro – Mitt i livet. I decembernumret är temat snällhet och jag figurerar i en fin artikel tillsammans med fem fantastiska människor (bland andra Niklas Orrenius och jag känner mig lite starstruck). Dessutom bra texter med Stefan Einhorn och hela budskapets superstjärna – Ann-Britt, 84. En kyrktant.

Det jag säger är inte så spännande egentligen. Jag uttalar mig om tonen på nätet och säger väl knappast något unikt. Men, jag är glad över att få vara med i ett sammanhang som handlar om snällhet.

Jag vill vara snäll.
Jag vill att alla ska vara det.

En helt vanlig morgon den allra sista jävla november

Hon sitter på andra sidan det lilla bordet. Vi säger inte så mycket, men några ord. Hon går upp och gör sig i ordning. Jag vill dröja mig kvar. Men, hunden drar. Har sina behov. Alla har sina behov och tillfredsställer dem. Jag gör vad jag kan för att hjälpa till och tillfredsställa dem. På väg ut ropar jag upp. Hon hör inte. Är i badrummet med sina lurar.

Hunden och jag går ut. Väjer för alla som går och cyklar och bilar på spikraka kurser. Jag lyssnar på Håkan i mina lurar. Just idag släppte han en ny sång. Med de här orden i texten.

”Jag var en trollkarl utan framtid
Och jag var på väg till paradise
Men när jag kom dit var paradise nerpissat
Helgonen hade åkt fast för fylleflygningar
Och ingen bad längre
Nej de bara predikade
Dom sa

Vänta tills våren
Men vänta inte längre
För åren väntar inte på någon”

När jag lämnar hunden på dagis går jag ut och står still en kort stund. Försöker klarna. Vad är det som hänt? Varför? En kall känsla drar igenom min kropp. Hann vi kramas innan vi skiljdes åt? Någonstans i huden dröjer sig ett litet kroppsminne kvar. Jo, vi hann nog kramas.

Nu går vi över en ny gräns. Som jag aldrig någonsin trodde jag skulle passera. En helt vanlig morgon den allra sista jävla november.

Snäll och lite dum

Jag försöker att vara snäll. Hela tiden. Förstående och lyssnande. Jag tänker att det är det enda sättet jag kan påverka människor på. Börjar inse att det har en tämligen begränsad framgång. Eller ingen alls. Så vad gör jag?

Moment 22.

November i en bild

November är en riktig jäkla skitmånad.

Det är mörkt. Det är kallt. Det är blött.

Och det händer massor av dåliga saker. Så den här bilden får sammanfatta läget.

Studielånet avbetalt

29 år efter att jag började på Komvux. 27 år efter att jag började på högskolan som senare blev universitet. Så lång tid tog det att betala av studielånet. Kanske det viktigaste och bästa lån jag tagit. Jag hade inte klarat mig utan det.