Startsida

Jag heter Fredrik Bronner. En gång hette jag Welander. Det här är mitt långa samtal med mig själv.

Blogg

Väntar

Jag väntar. Nästan hela tiden väntar jag på något. Oklart varför. Men oftast väntar jag in andra människor. Inte sällan innebär det att jag väntar förgäves. Det gör väl egentligen två saker med mig. För det första så gör det mig lite mer uppgiven, grå och resignerad. För det andra så gör det att jag …

Första loppet gjort

Sådär. Nu är det gjort. Första loppet. Alltså, jag har sprungit en tävling. En grej jag hade lovat mig själv att aldrig göra. Varför? Jo, jag springer inte för att tävla mot andra. Jag springer för att slappna av. Men, nu är det gjort. När Sara frågade om jag hade lust att springa Åstadsloppet med …

om fredrik

Jag vill egentligen bara leva. Två människor kallar mig pappa. Vi kan kalla dem Ella och Hanna. En snäll golden retriever, Vilda, har också blivit en del av mitt liv. En ängel på fyra ben. Jag älskar Någon också. Någon heter Sara. Vi lever tillsammans med fyra barn. I en lägenhet i en medelmåttig, medelstor, mellansvensk stad. Det heter Örebro.

I ett år hette jag Fredrik Raben och var tysk medborgare. De följande 46 åren hette jag Fredrik Welander och var svensk medborgare. Nu är jag gift med Sara och har fått låna hennes namn under tiden vi går tillsammans. Så Fredrik Bronner är mitt namn nu.

Jag är högkänslig, HSP, vilket på många sätt definierar mitt liv. Jag är mer introvert än många människor tror. Intuitionen är min bästa grej, magen och hjärtat är mina bästa beslutsfattarorgan och jag har svårt att stänga ute människors känslor och typ…. alla intryck. Jag blir helt enkelt överväldigad varje dag. När det är som allra bäst är det magiskt, som i en tysk bokskog eller på en lång sandstrand med havet som bästa vän. När det är som allra sämst blir jag överkörd av aggressiva och stressade människor en regnig dag i Sverige nånstans.

Det här är inget jag kan välja bort. Jag föddes med den här egenskapen och försöker lära mig att använda den till min fördel. Det har jag försökt hela livet. Ibland känns det som att jag lever två liv, dubbelt så fort och hälften så långt. Tempot är fortfarande alldeles för högt för mitt eget bästa. Livet i hundraåttio. Vilopuls runt 70. Men jag har börjat lära mig hur jag ska leva för att inte korta tiden jag fått allt för mycket. Så jag springer allt mer och allt längre. Har gått ned väldigt mycket i vikt och är i mitt livs form. Förutom några små ät- och sömnstörningar.

Bor i hyresrätt i en obetydlig liten stad ganska långt norrut på jordklotet. Där sover jag, hänger med människor jag älskar, spelar piano, gitarr och bas. Gör egen musik ibland, spelar aldrig live och väntar förgäves på att slå igenom. Äter inte något (eller delar av något) som haft en mamma, ett blodomlopp eller ett muskelfäste.

En gång för länge sedan utbildade jag mig till grafiker. Senare klev jag in på universitetet och blev kulturvetare med kommunikationsvetenskaplig inriktning. Självlärd fotograf. Budskap i text, bild och form började jag med. Sen blev jag nån slags strateg. Vill vara med och rädda världen. Lär mig saker. Möter människor som delar med sig av sin erfarenhet.

Jag försörjer mig som just nu som senior PR-konsult och är anställd av Four PR. Jobbar med rådgivning kring PR och kommunikation samt idé- och affärsutveckling.  Håller utbildningar och leder samtal. Vill jobba för hållbar utveckling utan att skada mig själv eller andra på vägen. Att få människor att mötas på riktigt är min grej. Hjälpa människor att lyssna på varandra. Det är det enda sättet att förstå och respektera. Det är vad jag vill göra. Därför träffar jag ibland en flock med människor som tänker i liknande banor och försöker utveckla någon ny slags rörelse.

Jag har inte tid att vänta längre på rättvisa och hållbar utveckling. Jag orkar inte längre vara en del av sammanhang där aggressivitet, stress, kamp och konkurrens definierar relationerna mellan människor. Istället letar jag efter människor som vill dela sina liv med andra i tillit, tro, kärlek, respekt och lugn. Utan att skada sig själva eller andra.

Båda mina barn har diabetes (typ 1), vilket påverkar mitt liv ganska mycket. Och nån gång i livet ska jag bo i Berlin eller Malmö. Egentligen vill jag bo någon helt annanstans, där det är varmare hela året, men det verkar inte bli så för mig. Jag vill vara en av de där människorna som bor vid ett hav. Där hör jag hemma.

Bor: Örebro
Ålder:
 Närmare begravningen än dopet
Äter: Vegetariskt eller veganskt
Dricker: Kranvatten, Cola Zero, kaffe, bubbel och vitt vin ibland
Pratar, läser och förstår: Svenska, engelska, tyska och lite spanska
Reser: På marken, till havet eller i lövskogar
Ser på: Livemusik och SVT Play
Hejar på: Alla snälla
Röstar på: De som tar rättvisa och hållbar utveckling på allvar
Lyssnar på: Musik, poddar, talad radio och ljudböcker
Tror på: Den goda sidan
Defekter: Medicinerar mot luftrörskänslighet, hypothyreos och känsliga slemhinnor i näsa och hals och dör om jag får i mig kiwi. Får ont i magen och har ett känsligt psyke.
Film: Är bäst när den kommer från Italien, Spanien eller Frankrike
Bok: För lite, men återkommer gärna till Rumi, Emil Jensen, Owe Wikström, John Ajvide Lindqvist, Arto Paasilinna, Fredrik Backman och Anna Gavalda. Älskhatar också att bli skitarg när jag läser Maria Sveland.
Prenumererar på: Syre, New York Times och Feministiskt Perspektiv

Mitt CO2e (enligt Världsnaturfondens Klimatsmartkalkylator) är 6,54 ton. Det motsvarar alltså koldioxidutsläppen jag genererar genom mitt liv på ett år. Genomsnittet för svenskar är 11 ton. Det innebär att jag inte bara förbrukar jordens resurser och skickar upp kol i atmosfären för mig själv, utan också för flera andra medmänniskor. Eftersom jag inte tycker att jag är en särskilt resurskrävande person tycker jag att alla som har det sämre än jag ska få det som jag. Och vore jag lite mer avundsjuk skulle jag kunna tycka att alla som har det bättre än jag också skulle ha det som jag.

Om den världen blir verklighet, att alla har det som jag, behöver mänskligheten 2,9 jordklot. Men, vi har ju bara ett. Mitt liv är alltså egoistiskt och ohållbart. Det försöker jag att ändra på.

Jag är hobbyspsykolog också. Autodidakt i psykisk ohälsa. Den djupare innebörden i detta är ännu oklar. Det finns de som tror att jag är man, svensk och kreativ. Egentligen är jag ingenting. Absolut ingenting.

om pratandet

Under många år, typ hela mitt liv, trodde jag att jag själv var min allra bästa rådgivare. Jag har pratat med mig själv så länge att jag inte kommer längre. Det blir ett ändlöst grubblande som inte leder så långt. Istället försöker jag lära mig att be om hjälp och att ta plats i andra sammanhang. Jag pratar med min psykolog och med mina vänner. Jag skriver för att jag måste. Sociala medier gjorde mig till en missbrukare i den här jakten efter bekräftelse och anknytning. Det blev nån slags monster. Bloggandet kräver lite mer eftertanke. Det hjälper mig att behålla förståndet. Pratandet med mig själv blir bättre när jag gör det offentligt.

Världen är galen ganska ofta och jag pendlar mellan att vara övertygad om att jag befinner mig i en god konspiration där allt går bra och att tro att allt kommer gå åt helvete. Flera gånger om dagen. Därför för jag detta offentliga resonemang med mig själv. Du får tjuvlyssna om du vill.

Men, blanda för allt i världen inte ihop det som står här med någon av de andra roller jag har. Det här är mitt alldeles egna konstnärligt journalistiska navelskådande projekt. Hämningslöst egoistiskt. Bara tänkt för mig själv. Inget är anpassat för att passa dig som läser. Inget jag skriver är tänkt att fungera som reklam eller propaganda. Det är bara mina funderingar helt enkelt. Egentligen inte tänkt för att någon ska läsa. Men viktiga för mig att skriva. En dagbok. Öppen.

Jag pratar med mig själv.