Människan är ett känsligt djur


Igår lyssnade jag på Lundströms bokradio i P1. Marie Lundström samtalade med Rafael Donner och jag blev så intresserad att jag kände att jag ville köpa hans bok. Det var något i hur han pratade. Något som fångade mig.

Jag tror inte att medeltida livegna drömde om att bli rika, för de bombarderades inte på samma sätt av berättelser om korkade miljonarvingar a’la Kardashian och Hilton, och övernattsmiljonärer a’la Zuckerberg, Brin, Page, Musk eller varför inte Abramovitj, de utsattes inte för framgångsberättelserna om invandrarkillen från slummen som hette Zlatan eller grannhusets Birgit som plötsligt vann på lotto, de tvingades inte lyssna på alla self-made millionaires som så frenetiskt försöker övertyga andra om att hela den där grejen med att bli rik inte var så svår. Dagens drömmare ser inte de tusentals konstnärerna och företagarna som drömde stort men som åstadkom väldigt lite, utan de ser endast framgången och rikedomen, och ju mer pengar målas upp som något var och en med ihärdigt arbete och en gnutta tur och talang kan införskaffa, desto mera och större kommer människor att våga drömma och desto mera kommer homo empathicus att ersättas av homo oeconomicus.

Så jag letade runt i Stockholm city efter boken och hittade den. Öppnade den på tåget tillbaka till Örebro och det slutade med att jag läste hela boken på resan. En fin känsla spred sig i kroppen. Jag känner igen tankarna, livshistorien och varifrån idéerna kommer. Jag har varit där, är där.

Framtidsvetare talar om ett kommande, kanske dystopiskt samhälle där information och kunskap är molnbaserat, där individens sinne endast är en myra, eller ett bi i en större, kollektiv koloni. Men, efter att ha försökt leva utan tid insåg jag att vi redan var där – jag insåg att vi är rädda för att bli något vi redan är. Den individuella tiden vittrade och försvann för länge sedan. Vi lever i en synkroniserad värld och arbetarbina surrar på i vår stora kupa: ingenting i vårt samhälle skulle fungera utan en gemensam kollektiv tidsuppfattning, hela vår infrastruktur vilar på grundstenen att den enes tid ska vara densamma som den andres. Mycket i världen är fortfarande i osynk, vi har inte ens ett gemensamt system för vägguttag eller för den delen vilken sida av vägen man ska köra på, med Greenwich Mean Time har en global räckvidd, och då man på kakaoplantagen i Ghana eller i kibbutzen i Israel tittar på klockan baserar den sig på samma system. Att säga att kristendomen är världens största religion är en sanning med modifikation, för det finns ingenting vi dyrkar lika kollektivt och fanatiskt som klockans tick och tack.

En överklasspojke från Finland. Jörn Donners son. Uppenbarligen har vi något gemensamt. Det är skönt att läsa, det känns som att hitta en tvillingsjäl på något sätt. Även om det som han skriver i sin essä knappast är några världsomvälvande saker.

Att det bara är människan som har en själ har med andra ord varit en väldigt behändig lögn. Lögner upprätthålls endast så länge de är nyttiga, och tack vare denna lögn har vi kunnat ödelägga och överbefolka vår planet till den grad att vår hämningslösa förstörelse nu hotar att ödelägga oss själva.

Jag har formulerat mig på andra sätt. Och i takt med att jag gräver djupare i Dark Ecology och mitt eget känsloliv så blir jag lite mer lugn, grundad och kanske till och med lite hoppfull. Rafael Donner avslutar sin bok så här. Det är fint.

Jag är inte en ö utan jag tror på människan: jag vill dela min känsla av tiden som går med någon annan, jag tror på kärleken, på livet efter mitt, på kontakten människor emellan och på känslornas språk – människans språk.
Där bygger jag min kyrka.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *