Vid sidan av

Burgschki skriver ett blogginlägg som liksom sammanfattar så förbannat mycket av existensen. Det är så klockrent att jag citerar hela:

Jag vet inte om män förstår hur det påverkar kvinnor tjejer flickor och så vidare att de aldrig söker respekt hos oss?
Eller är det bara jag som upplevt detta? Min äldsta bästa vän är en kille. Han var den första jag sökte acceptans av. Bekräftelse. Och så vidare. Men han sökte acceptans hos andra killar.
Och det är väl så? Vi kvinnor söker bekräftelse och respekt och acceptans av män i en mans world. Män vill mest ha bekräftelse på sexuell dominans. Resten får de av fellow men.
Herre vad det stör mig.

Jag blir förbannad. Astrött och ledsen samtidigt. För precis så där är det. Och insikten slår mig glasklart och stenhårt. Ett av de mest svarta dragen i mig. Ett av de där som får människor jag behöver och bryr mig om att liksom rygga tillbaka lite. Det draget är effekten av precis det som Burgschki skriver om.
I min egen otydliga könsroll hamnar jag vid sidan av. Män tar mig sällan på allvar eftersom jag inte söker deras respekt och bekräftelse så ofta. Kvinnor tycker inte att jag är så attraktiv och intressant eftersom jag inte har något behov av dominans. Jag sitter och tittar på. I min egen lilla värld. Där bara gamla människor tycker att jag har något intressant. Kanske för att jag verkar väldigt ung för mina 394 år. Eller något.
Herre vad det stör mig. Att aldrig vara intressant. Att aldrig knyta an.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *