Grått, fuktigt, tråkigt

Surt väder idag. Grått, fuktigt, råkallt och tråkigt. Så vi tog bussen ut till Emporia där vi studerade samtidsmänniskans konsumtion. Medelklass-safari så att säga. Tröttnade snabbt och tog bussen till Malmö Muséer istället där vi hade det ganska fint. Gick genom Kungsparken hemåt via Triangeln.

11 kilometer idag. Ella kämpar på bra. Själv kan jag inte låta bli att förundras över den här staden och dess historia. En gång var det här Socialdemokratins modellstad. Idag känns det som att Örebro är det. Något som säger så mycket om hur landet utvecklats. Från DDR till USA på sextiotalet år. Lite sådär i farten bara.

Nio plus nio

Skön dag i Malmö. Nio kilometer löpning ned till havet och tillbaka på morgonen. Sedan nio kilometer till i sällskap av lilla barnet. Vi har pratat om allt och inget. Ätit årets första utelunch (falafelrulle på Möllevångstorget), köpt second hand, kikat på Rytmus här i Malmö, kollat in Stadsbiblioteket, promenerat och haft det fint. En lokalproducerad LP-skiva köpte vi också. På vägen hem gick vi och kollade in Kronprinsen. Ett fantastiskt tidsdokument över arkitektur och stadsbyggande. En gång något av det modernaste och finaste som skådats, idag på dekis.

Morgonens löpning var finfin. Älskar att ta mig genom parkerna ned till havet. Det är så enkelt. Solen i ögonen, knoppar som är nästan redo, en bitande vind (men från söder) och människor i rörelse. Jag vill börja alla mina dagar ungefär så.

Hjärta Malmö.

Tillbaka på Dalaplan

Tillbaka på Dalaplan. I sällskap med lilla barnet. Vi har varit på lägenhetsvisning (superfin lägenhet som var ganska perfekt, men som vi inte kommer att bo i någonsin), fikat på sunkhak och inhandlat baslivsmedel på Willys. Det är skönt att vara här ett par dagar.

Söderut

Det drar. Sportlov i Örebro. Lilla barnet och jag måste iväg. Imorgon tar vi tåget söderut för Malmö, lägenhetsvisning vid Dalaplan och AirBNB. Banken har redan sagt nej, men eftersom jag har sagt ja så åker vi ändå. Vi måste undersöka framtiden. Även om den inte kommer imorgon. Åtminstone inte på Dalaplan.

Det är dags att levla tankarna. Så att de kan bli verklighet någongång.

Sjön

Åker tillbaka. Till platsen där det började. Ironiskt nog har någon lagt en platta ungefär precis där. Försöker andas. Tittar ut över sjön. Isen ligger tjock, men solen äter på den. Det kommer att bli vår även i år. Hunden jag går i gamla fotspår. På vägen tillbaka till stan stannar vi och går ut på en ö. Sjön är där. Men, den säger ingenting. Ändå säger den liksom allt.

Nacken

Det är inte skitenkelt att raka nacken ren från några månaders fluffvit utväxt av gubbhår när en saknar nackspegel. Men med mobiltelefonen och känsla så löste det sig ganska bra. Börjar för övrigt bli trött på långt hår. Meningslöst när en måste sätta upp det i tofs hela tiden.

Valen, livet och konsekvenserna

Det har gått många år sedan den där molniga eftermiddagen på Tylösand. Stora barnet tog bilden på lilla barnet. Jag går där i bakgrunden. Som jag liksom alltid gör. Hon bär den röda Holstein Kiel-hoodien. En fåfäng gåva från mig. Ett klubbmärke från ett halvmediokert fotbollslag från hemstaden jag aldrig bott i och aldrig heller kommer att bo i.

Det är 2019 nu. Tåget går. Repet dras.

Livet har tagit mig till ett beslut. Som jag inte förstår hur jag ska kunna ta. Och det gör mig tröttare än någonsin.

Det är för många saker som sker samtidigt och min hjärna hinner inte med. Inte hjärtat heller. Valen är för många. Konsekvenserna är enorma. Trots att vi behöver varandra vill hon inte bo med mig. Av helt fel anledningar. Hon kan förstås inte ha fel, men jag kan det. Så här står jag mitt i ett val.

Tre år efter det som jag trodde var det värsta valet. Nu kommer ett nytt. Som får mig att tvivla på allt. Att jag gjort rätt i det förflutna. Att jag kan göra rätt i framtiden. Att jag min känsla fortfarande finns och fungerar. Jag vet inte något längre. Så känns det. All de övertygelse jag haft är som bortblåst. Därför att de val jag gjort fått konsekvenser som är helt galna. Hon vill vara med mig. Jag behöver henne och hon behöver mig. Ändå blir det inte så.

Jag vet hur det kommer att sluta.
Ungefär som på bilden.
En bit bort
Är jag.

Måndag, februari, country

Sanningen finns i countryn. Allt oftare faktiskt. Så av någon anledning kommer den här låten flygande och landar som ett skavsår i magen. Men är det jag som står kvar på marken eller är det jag som flyger?

You got to leave me now, you got to go alone
You got to chase a dream, one that’s all your own
Before it slips away

When you’re flyin’ high, take my heart along
I’ll be the harmony to every lonely song
That you learn to play

When you’re soarin’ through the air
I’ll be your solid ground
Take every chance you dare
I’ll still be there
When you come back down
When you come back down

I’ll keep lookin’ up, waitin’ your return
My greatest fear will be that you will crash and burn
And I won’t feel your fire

I’ll be the other hand that always holds the line
Connectin’ in between your sweet heart and mine
I’m strung out on that wire

And I’ll be on the other end, to hear you when you call
Angel, you were born to fly, and if you get too high
I’ll catch you when you fall
I’ll catch you when you fall

Your memory’s the sunshine every new day brings
I know the sky is calling
Angel, let me help you with your wings

When you’re soarin’ through the air
I’ll be your solid ground
Take every chance you dareI’ll still be there
When you come back down
Take every chance you dare,
I’ll still be there
When you come back down
When you come back down