One more light

Plötsligt förstår jag Linkin Park. Eller så händer något i mig. Känner mig hemma i den där underströmmen som drog med sig Chester Bennington. Känner igen mig i kampen mot den. Inser plötsligt att fler av de där skitarga tatuerade unga männen från samma generation befinner sig i den. Kollar intervjuer. Hör berättelser.

Depressionen. Ensamheten. Meningslösheten. Ser liveklipp och publikbilder där människor liksom vrålar med i de där känslorna. Det ser så aggressivt ut, men är så skört.

Livet vi skapar kan inte bara handla om att varje enskild liten människa ska förverkliga sig själv eller bara överleva. Visst har vi alla ett eget ansvar, men det här samhället vi skapar tillsammans då? Det där samhället som skördar känsliga och sköra människor på löpande band? Vem har ansvar för det?

Det måste vi nog ta gemensamt. Men jag har svårt att orka. För jag passar inte in. Hela min kraft går åt till det. Att passa in. Jag försöker att ta min fyrkantiga kloss och tvinga in den i det där runda hålet.

Livet borde vara större än så.

Det är nog en levling i både depression och insikt att jag inser att jag nått Linkin Park-nivån.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *