Ögon

Titta på ögat. Se hur ljuset liksom gör ögat tydligt. Se blicken. Långt bort. Vad ser hon? Tänker? Känner. Hon är tre år, kanske fyra. Lilla barnet. Så många år sedan. Nu har det dykt upp små kärlskador i det där ögat. Tretton år med diabetes. Ett blodsocker vi – hon, hennes mamma och jag – inte lyckas få ned på nivåer som gör att de där skadorna inte kommer. Eller åtminstone skjuts upp i nån slags okänd utopisk framtid.

Jag tror inte på den där framtiden. Önskar att jag kunde skriva att jag inte tror på den längre, men jag har egentligen aldrig trott på den. Om hon ska ta sig in i en framtid där hon kan leva ett meningsfullt och friskt liv så måste hon jobba så mycket hårdare. På så många sätt. Utmaningen i att hantera den där förbannade sjukdomen klarar vi inte riktigt av.

Det är liksom fail på fail på fail. Trots att jag jobbar så hårt jag kan. Trots att det förändrar mitt liv mest hela tiden. Inget jag gör räcker riktigt till. Jag kan inte styra över hennes kropp. Och det spelar inte någon som helst roll att jag intellektuellt kan förstå att jag inte kan trolla bort det här.

Hjärnan kan liksom dra åt helvete i det här. Hon är mitt lilla barn. Hennes ögon är världens vackraste och hon ska kunna se klart och hitta sin egen tydlighet. Till och med i den här jäkla världen.

Det är högst personligt. Och det är känslor det handlar om. Vad kunde det annars vara? Jag älskar henne.

Så vad kan jag göra? Hur kan jag fokusera? Vara rätt?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *