Likgiltigheten

Trött på stan. Väggarna kryper närmare. Tar bilen ut till fälten som får vara nån slags substitut för det där havet jag längtar till. Försöker släppa ut några känslor och tankar här. Men, idag går det inte. Himlen är tung och regnet faller. Inget flyger fritt. Allt tyngs ned av nån slags likgiltighet.  Jag åker ut för att känna mening. Lite desperat. Idag fanns den inte där.

Så jag startar bilen igen. Åker tillbaka till skrivbordet och presterandet. Autopiloten är på och jag känner ingenting. Eller kanske samma likgiltighet som himlen.

Debriefing i november

Väldigt trött. Ökar tempot. Jobbar hårdare och mer. Kompenserar. Sänker förväntningarna på livet ytterligare. Fokuserar på att existera och göra det som förväntas av mig helt utan förväntningar på andra. Intervjuas i artikel i Aftonbladet om min sterilisering. Läser andra nyheter som liksom bara fortsätter att berätta om var samhället jag lever i är på väg. Ser Lars Winnerbäck live. Hans låtar och texter sätter perfekta ledmotiv till känslorna jag bär inom mig.

Tandläkarväder.
Granit och morän.
Vandrar som en stenstaty på rymmen utan att fly.

Ungefär så. Lev i nuet, säger någon. Stanna upp och se vad som finns runt omkring dig, säger någon annan. Men…. tänk om det är just det jag gör sedan en tid tillbaka. Och tänk om jag inte gillar det jag ser?

I ett helt liv har jag till perfektion utvecklat ett mönster som tagit mig hit. Nu när jag förstår att jag inte vill leva så har jag inte tid att förändra. Eller stanna upp tillräckligt mycket för att kunna göra det. Världen runt sägs förändras. Men hos mig står det still. Eller jag står still medan det rör sig runt mig på ett sätt jag inte klarar av att hålla takten med.

Sitter hos psykologen. Konstaterar att jag inte längre orkar vänta på något som aldrig händer. Att hela den här grejen med att det där diffusa NÅGOT ska hända, om jag bara blir klar med Z eller Y elller Z först. Well, hela mitt liv är fullt av blixtsnabba, irrationella och översvämmande Z, Y och Z.

Skitmånad. Skithelg. Ensam. Ska försöka jobba ikapp.

Ska bara.

Check på den!

Tänk vad skönt det skulle vara att gå i mål med en uppgift och känna någon slags tillfredsställelse nån gång. Istället för att öppna en ny lista med förbättringsförslag på typ allt.

Det här med att vara sin egen värsta kritiker.

Check på den!

Det här med att vara en man

Sitter på kafé i Stockholm. Ska träffa en frilansjournalist som skriver om vasektomi. Resultat kommer att publiceras av Aftonbladet. Det handlar alltså om det där lilla ingreppet jag gjorde för några år sedan, som gör att jag inte längre kan bli pappa. Misstänker att samtalet kommer handla en del om manlighet. Eller fördomar om manlighet. Tycker att det känns lite ironiskt att just jag ska sitta och prata om sådant. Jag som inte ens vill vara man. Åtminstone inte enligt de sociala normer manligheten innebär i samhället jag lever i.

Egentligen är det nog det jag vill prata om. Inte om två snitt, mina sädesledare och utseendet på min pung och min utlösning eller min sexlust. De här sakerna är ganska ointressanta för de flesta. Däremot allt dumhet och alla de fördomar som gör att män kan gå runt hela livet som oladdade vapen i någon slags maktordning utan att ta ansvar för….. livet.

Det borde vara intressant för de flesta.

Bara en grej till

Det är samma sak hela tiden. Bara en grej till. Sen ska det hända. Då ska vilan få plats. Tanken, reflektionen, tillsammansskapet och den förankrade känslan av att höra hemma.

48 år har jag ägnat åt att bara göra en grej till först.

Nu sitter jag här med en förkylning som aldrig lämnar kroppen, en trasig mage och en totaltrötthet som jag inte har tid med. Ska bara göra en utbildning. Ska bara sätta ihop en av de roligaste konferenser jag fått chansen att leda och producera. Ska bara få till den där promotionfilmen. Och leda den där pitchtävlingen och komma på hur hösten/vinterns olika universitetsutbildningar ska ledas. Ska också försöka komma på hur jag ska kunna leda det vardagliga arbetet i företaget där jag behöver göra fler saker på egen hand.

Just det, jag måste tillsammans med Ella och hennes mamma (på blodigt allvar) jobba mycket, mycket hårdare med att få till blodsockernivåerna i Ellas 15-åriga kropp (eftersom de legat för högt för länge och hennes kropp börjat få mätbara skador nu).

Vem vet, kanske tillkommer det något. Typ julfirande eller så.

Min psykolog har hjälpt mig att inte rusa fram i blindo. Att stanna upp och förstå vad som händer och känna mina egna reaktioner. Så nu står jag här och känner att jag inte vill fortsätta så här. Att jag är trött på att kämpa på ensam. Att jag inte kan fortsätta rusa runt och slå knut på mig själv för att hjälpa andra att bära deras bördor, samtidigt som jag inte får någon hjälp själv.

Men, det är svårt. För det krävs människor som verkligen vill hjälpa. Och jag verkar ha förtvivlat svårt att hitta dem. Kanske gör jag det, men först måste jag nog göra en grej till.