Varning för hårda ord och starka känslor

Torsdag 21 november. En mörk dag för min hemstad. Ett av dagens stora samtalsämnen är den ”stormning” ett gäng klimataktivister gjorde i kommunfullmäktige igår. Den så kallade ”stormningen” bestod i att aktivister från Extinction Rebellion började sjunga från åhörarplats och sedan gick fram och ställde sig vid podiet och fortsatte sjunga. Innan de avslutade och gick ut.

Ja, det är brottsligt (och vid en polisanmälan torde bevisläget vara gott och aktivisterna bör kunna lagföras för det brott de begått). Det här är något som aktivisterna också vet. Jag råkar känna till dem. Jag är en av dem på distans.

Eftermälet handlar om anti-demokrati och tonläget är högt uppskruvat. I trådar i sociala medier är det nästan som att de här människorna terrorstämplas. Men, vilka är de? Som jag känner dem är de helt vanliga människor, med vanliga jobb, vanliga familjer…. men ovanligt stora hjärtan och samveten. Som tagit till sig av forskningen och är rädda för sina och alla andras liv. Därför står de inte ut, utan agerar i det vi kallar civil olydnad. Fredligt och respektfullt, utan hot, hat och våld. Med risk för att straffas för sin övertygelse.

Alltså övertygelsen om att vår totala handfallenhet inför miljöförstöring och klimatförändringar. Om beslutsfattare som vägrar fatta hållbara beslut, trots att de har alla underlag de behöver för att förstå allvaret.

De här människorna har blivit de nya att vara rädd för i Örebro. Det ropas efter väktare i rådhuset. Efter sex månader i fängelse.

Samtidigt som stadens hotell fyllts av representanter för det parti som nu är störst i Sverige. Sverigedemokraterna heter partiet. De har kongress i staden och besöksnäringen tjänar bra pengar på det mötet.

Jag orkar inte med den här utvecklingen längre. Den här staden. Den här totala dumheten i att tro på obegränsad ekonomisk tillväxt (business as usual) på en av naturvetenskapen bevisat ändlig planet.

Torsdag 21 november 2019. Fredliga klimataktivister är de nya terroristerna. Det är som att Sverigedemokraterna redan haft makten i många år.

409 ppm koldioxid i atmosfären nu.

Jag undrar var jag lämnar in min uppsägning av samhällskontraktet. Det här är för dåligt. Jag vill höja min röst. Skrika ut om de människor som nu demoniseras. Av människor med makt som inte tillvaratar invånarnas verkliga intressen och behov. Jag vill ta plats i samtalet. För jag är en av de där desperat oroliga som förstått att vi måste ändra inställning och kurs omedelbart. Men jag kan inte göra det. Eftersom jag är gift med en person som sitter i den där politiska församlingen. Som kommer att få det onödigt svårt om jag tar plats bland aktivisterna. För så fungerar debatten. I ett rum där mer går ut på argumentera ned andra, än att hitta de där verkliga stegen framåt. Hon har förstås inget med mina åsikter att göra. Vi driver ett företag tillsammans och utbildar, påverkar och försöker hjälpa fram nya idéer för att ta oss till den där mer hållbara utvecklingen. Jag tycker att hon slösar med sin tid där i fullmäktige. Hon förtjänar en mer lyssnande skara människor att prata med, som faktiskt vill göra något nytt istället för att bevara det gamla. Men, det är hennes val. Tyvärr tystar det mig just nu, men så är det bara.

Värdelöst. När jag tänker efter vill jag också ha väktare därinne. Gärna moraliska sådana som såg till att nivån på samtalet höjdes.

Jag har tatuerat in det här timglaset på min axel. Men jag bidar min tid. Biter ihop. Och känner mig en liten bit längre distanserad från dumheten, inskränktheten och härskandet i den här staden.

Klimatkrisen kommer. Och beslutsfattarna hjälper till att skynda på den. Så kan vi inte ha det.

Och de nya makthavarna slappnar av på hotellen i min hemstad nu. Deras kongress är igång. Här i mötesstaden.

Tillväxt tillsammans.
Skjut mig.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *