Lördag 14 september

Någon är i stugan med två barn. Jag är kvar i stan med två barn. De senaste veckorna har varit extra allt. Känslor överallt. Vägen vi går på är inte rak någonstans. Men, jag älskar att gå på den. Även om det kostar.

Femtonåringarna ligger och sover. Jag har bakat frallor, tvättat och fortsätter att göra iordning vår nya arbetsplats. Våra kroppar behövde bättre ergonomiska förutsättningar så nu gör vi en kontorsarbetsplatser i sovrummet.

Vaknade med en intensiv längtan efter Någon. Kroppen liksom värker. Det är skönt. Så när hon kommer hem efter dagens städdag i fritidsområdets förening (!!!) blir det skönt att famnas. Det händer så mycket i våra liv. Så mycket som är större än något jag varit med om tidigare. Saker jag aldrig trodde jag skulle uppleva.

Vi är på väg. Länge har vi liksom gått igenom mörka skogen. Det har regnat, stormat och varit kallt. Men, någon gång kommer vi fram. Om vi bara fortsätter gå och stöttar varandra när det behövs.

Jag vet att jag vill det.
Jag måste bara lita på det.
På oss.

Fokusera på DIG

Ibland känns det som att varenda människa jag ber om hjälp för att förstå varför livet blivit så komplicerat har samma svar: DU MÅSTE FOKUSERA PÅ DIG.

Jag förstår att det finns värme och omtanke i det. Att jag måste ta hand om mig och se till att mina behov också tillfredsställs, istället för att bara tillfredsställa andras. Jag förstår det. Men tänk om mina behov inte är några andra än att vilja få se naturen och människorna runt om mig leva. Och få se och känna det medan jag väntar på att få dö i fred, liksom.

Tänk om det bara är det jag vill. Varken mer eller mindre.

Hjärndöden

Denna ständiga jäkla multitasking med snabb uppkoppling och ständigt onlinelevande. Den dödar min hjärna.

Jag vill göra en sak i taget.

Sommarens bästa beteende

Hon haltar svårt. Utanför flocken av änder som betar av det som är ätbart i Stadsparkens stora gräsmatta. Hon haltar nära filten där vi sitter. Människorna på filten slås av det som människor kan göra…. medkänsla. Tolkningarna är snabba och människorna bekräftar varandras känslor av medlidande. Så hon får matrester kastade till sig. Dröjer sig kvar, får mer. Hennes flock passerar igen. Ned mot ån. Hon dröjer sig kvar igen. Haltar svårt. Människornas bild är klar och tydlig.

Då sträcker hon ut sina vingar och flyger på några starka, snabba tag med fullt fungerande vingar till flocken som nu nått vattnet.

Sommarens bästa beteende. Hos henne, men också hos människorna. Fint.

Tillbaka på Gotland

Vi är här igen. Där allt började. Och nästan slutade. Två dagar arbete, sen sticker vi söderut. Det känns bra. Viktiga dagar kommer.

Groundhog day

På riktigt. Det här förbannade Groundhog day-livet får gärna ta slut snart. Att vara fast i en loop som den här är inte så kul längre.

Jobb.
Jobb.
Jobb.
Ensam.
Lite knas och stök och bråk.
Jobb.

Repeat.

Bostadsletande, del 83

Jag ska hit. Till Malmö. Egentligen vet jag inte när. Men, efter 18 månader i bostadskön så börjar det närma sig visningsplats åtminstone. Om lika lång tid lär jag hamna tillräckligt högt upp för att faktiskt få en lägenhet.

Frågan är om det är försent?

Jag kanske behöver en bostad innan det. Om saker inte funkar som det är tänkt här i Örebro. Vilket saker tenderar att aldrig göra. Det är många olika saker som påverkar. Jag är ganska trött på att flytta runt nu. Vill ha ett hem.

Men om jag skulle behöva en egen bostad igen, oavsett om det är på heltid eller deltid så är det hit jag vill. Behöver det här rummet och närheten söderut. Livet springer liksom ifrån mig och jag kan inte vänta hur länge som helst.

Funderar på att ta några oplanerade veckor i Tyskland i juli för att få ro att tänka. Kanske tar jag med mig lilla barnet och sticker söderut.