Prata om att vara steril

Maria Sveland frågade mig om jag ville vara med i RFSU Dokumentär och berätta om min vasektomi. Det ville jag. Nu är avsnittet publicerat och i den här  viktiga podden kan du lyssna på något viktigt.

Jag pratar aldrig om det här. Kanske mest för att jag tröttnat på att kokettera med min egen godhet. Eller för att ingen frågar. Jag identifierar mig inte som steril. Det är bara något jag valt att bli för att livet blev så mycket enklare och rimligare så.

Samtidigt så inser jag att om vi pratar mer om det här lilla ingreppet så kan vi bespara mängder av kvinnor ett onödigt hormonexperiment och ställa en av alla obalanser mellan kvinnor och män lite till rätta.

Så lyssna på det här avsnittet av RFSU Dokumentär. Och jag berättar gärna om min vasektomi. Varför jag gjorde den, hur det gick till och vad som hände efteråt.

Jag är glad och tacksam över att Någon och jag fattade det här beslutet. Jag kommer att skämmas resten av mitt liv för att jag inte tänkte på det tidigare. Det är en skuld jag bär på gentemot C. För alltid.

Måndag och november

Ont i bröstet. Mår illa. Är trött. Har precis inlett en leveransperiod som kommer att vara hetsig de kommande två veckorna. Avslutade precis ett långt telefonsamtal med Camilla om Ella. Som fick remiss till BUP på grund av depression. En remiss som BUP avslog med hänvisning till pågående kuratorssamtal.

Livet. Går i vågor. Hela tiden. Nu måste jag bita ihop och fokusera igen. Men jag har sån jäkla träningsvärk i käkarna.

Drop in hos tatueraren

Jag har utvecklat ett beroende av tatueringar. Som någon slags markering av steg. Att jag rör mig framåt och ritar in de viktigaste stegen under huden. Säkert något psykologiskt som ligger i bakgrunden och spökar. Så idag när min tatuerare Lisa hade Drop in-tider så passade jag på att smita in och tatuera in ett årtal till på tidslinjen på min högra underarm. Eftersom det varit ännu ett jobbigt år, men också väldigt skönt och viktigt sådant.

Så nu sitter siffran 18 och orden HÅLL KURSEN nere i gränslandet mellan höger hand och underarm.

Ett ryggradsdjur som utrotar ryggradsdjur

Går upp efter en sömnlös natt. Försöker att äta frukost och förbereda mig inför ett telefonmöte. Läser Världsnaturfondens nysläppta Living Planet Report 2018. Får panik. Inte för att det jag läser är något nytt. Nej, för att det är så jäkla omöjligt att få människor att förstå vad det är vi gör. Att vi – PÅ JÄVLA RIKTIGT – gräver vår egen grav. Allt djupare och allt snabbare.

Ryggradsdjuren dör ut. Ett efter ett. Vi tror fortfarande att vi står utanför och tittar på ett skeende som inte berör oss. Men… vi är ett av de där ryggradsdjuren. Även om allt fler beter sig som att de saknar den. Ryggraden alltså.

OK, då fortsätter vi som vanligt. Under min livstid (sedan 1970-talets första år) har 60 procent av ryggradsdjuren utrotats. Undrar vad vi ska äta till lunch idag?

På andra sidan sundet

På andra sidan sundet börjar världen. Men, jag står kvar här. Utan resurser. I ett land som inte går att regera. Oombedd och utan lust.

Som en dåre upprepar jag för andra (och mig själv) att det bästa inte hänt än. Men just nu tror jag inte på det.

Fuck it.

I ett konstigt rum i Malmö

I Malmö. Sitter i ett konstigt rum och jobbar. Eller försöker jobba, åtminstone. Huvudet och magen är fulla av känslor och intryck. Världen utanför rasar samman. I Malmö blåser en iskall vind och kyler ned oss effektivt. Nyhetsflödet hjälper till. Samtidigt hanterar jag något. Tillsammans med andra. Utan att riktigt klara av att göra det tillsammans.

Försöker styra upp en konferens jag ska moderera om ett par veckor. Mail ska skickas. Frågor ska formuleras. Människor ska förstå.

Själv förstår jag allt. Och inget.

Tillsammans

Vi möts på en trottoar. Jag frågar hur det är. Hon gråter. Jag håller om henne. Länge. Hon skakar. Jag säger att allt ska bli bra. Om och om igen. Vi går in. Pratar länge med kuratorn. Om vad de pratat om på egen hand. Men, samtalet präglas av de där tårarna. Av det akuta läget. Hon säger att hon vill ha antidepressiva. Tårarna rinner ned för kinderna. Vi försöker hitta en väg framåt. Jag försöker, med brusten röst, få henne att förstå att det bara är tillsammans vi kommer att klara av detta. Att hon inte kan göra det ensam. Att det inte är något fel på henne. Att hon inte kan göra mig illa. Att vi måste förstå hur vi hör ihop och att det är så vi kommer att ta oss framåt. Det är så mycket som är så sorgligt och så trasigt.

Hon är mitt barn.

Jag och hennes mamma finns där. Men något gör att vi inte når varandra. Jag vet hur hon har det. Jag har varit där själv. Hela livet. I det mörkret. Ensam. Med alla känslorna. Hon har blivit en mästare i att möta mig. Att säga det jag behöver höra. Men, hon säger inte det hon behöver säga. För sin egen skull. Hon är fjorton år. Utan självkänsla. Rädd för framtiden och nutiden. Med ett diabetesmonster som äter på henne hela tiden. I en verklighet som förändrats totalt sedan vår familj slutade att finnas.

Jag är hennes pappa.

Det här livet med trasiga barn. Med fulla agendor. Hot och hets och kamp och kramp. Det funkar inte för henne. Det funkar inte för mig. Men, det funkar inte att vi försöker hitta lösningarna inom oss själva längre. Vi behöver hjälpa varandra. Vi behöver ta hjälp av andra. Vi måste känna att vi hör ihop. Skratten som försvunnit måste komma tillbaka. Vi behöver känna att vi älskar. Att vi är älskade. Att vi behövs och att det bästa inte har hänt än. Alla de där orden jag använder faller liksom platt på marken. Nu står vi här. Mitt i mörkret. I en värld som tas över av diktatorer. I en värld som snart är förstörd. Omgivna av människor som vill ha mer, mer och mer.

Vi måste vara tillsammans.

Varför är det så svårt?
Varför gör det så ont?
Varför går det i arv?

Jag vet inte. Men nu måste vi ändra på något. Eller allt.

En ensam helg

En ensam helg. Bäst var det att lämna staden ett par timmar och vara tyst i naturen. Jag behöver luft. Komma bort från det instängda och inlåsta. Väl tillbaka i staden så påmindes jag om det gråa och totalt genomsyrande som min stad är byggt på.

Manlighetens ointresse.