Det här med att bo

Jag är trött på att flytta runt. Så därför börjar jag leta ny bostad igen. Den djupare innebörden i detta är ännu oklar.

December 2020

Grått. Pandemi. Döden går i cirklar och närmar sig. Alla människor jag känner som är känsliga kämpar hårt. Lider. Jag mediterar. Försöker hitta lugn. Gör musik. Håller käft. Bråkar ibland. Saknar.

Negativ


Små lätta och irriterande förkylningssymptom i mer än en vecka. Leder både utbildning och var på väg till Stockholm för att leda skärmsänd konferens. Kände att det var ansvarsfullt att testa sig.

Negativ.

Det känns ändå som att det är läge att ställa in allt. Det här viruset sprider sig väldigt effektivt i min hemstad just nu. Öppna butik i slutet av november? Fasen vet hur det ska gå till.

Negativt det också.

Bilder och bok

Idag har jag behandlat bilder på löpande band igen. Några på mig själv. Dessutom skickat upp ett gäng filer till ett tryckeri. Nu trycks första boken där jag kan titulera mig författare. Vi har skrivit den tillsammans, Sara och jag. Bilderna är mina och formgivningen likaså.

Ungefär så. Fint.

Barn som flyttar hemifrån, eller saker som verkligen inte blev som jag tänkte att de skulle bli

Städar ur ett rum. Nu har lilla barnet flyttat ut. Eller rättare sagt hem till mamma på heltid. Ett jäkla sår. En reva mellan mig och allt. En kamp jag inte vann. Inte mot barnet, men mot omständigheterna. Jag är fortfarande ursinnigt ledsen för det.

Flickorna som kallar mig pappa försvann. De liksom rann mellan mina fingrar de här åren när allt förändrades. Eller när jag förändrade allt. Stora barnet flyttade hemifrån när det var som allra sårigast och kriget pågick för fullt. Lilla barnet nu, efter en lång tid av försök.

Jag tror att vi är överens. Hon, jag, hennes mamma. Men det gör ändå ont. För att vara överens är nog mer en grej för huvudet än för hjärtat. De sista åren innan uppbrottet var Captain America en idol. Nu när jag städar ur hennes rum ligger han omkullvält bakom andra saker på skrivbordet. Tiden går, och det är som det ska.

Men, jag önskar att jag kunnat vara lite mer som kaptenen. Då hade jag kanske inte städat ur rummet nu. Eller åtminstone kunnat acceptera det i magen/hjärtat nu. Inte bara i huvudet.

Jag har inte något barn hemma längre. Som kallar mig pappa. Om ett halvår fyller jag femtio.

Samma plats, eller?

Sommarens sista dag. Imorgon börjar lilla barnet gymnaiset. För mig sätter jobbet igång på allvar. Det är som det är. Sommaren blev som den blev. Allt är som det ska.

Samma plats? Ja och nej.