I huvudet just nu

Efter några dagars ledighet (från jobb åtminstone) är hjärnan uppe i varv igen. Just nu:

  • För många tankar
  • Fasta – i år tänker jag fasta för första gången. Börjar med 40 dagar och testar den kristna traditionen
  • Dags att lämna Facebook, LinkedIn och Instagram – på riktigt och slutgiltigt
  • Dags att lämna smartphonen bakom mig
  • Min mamma ska flytta tillbaka till Sverige
  • När får jag vara ledig igen?
  • Varför har jag så svårt att sova igen?

Jag sammanfattar tiotalet

Råkade läsa min sammanfattning av nollnoll-talet igår. Så här kommer en sammanfattning av tiotalet:

Flyttade från Stockholm tillbaka till Örebro. Från villaliv till stadsliv i lägenhet. Försörjde mig själv fullt ut i egen firma. Det gick bra. Sen gick relationen sönder. Jag sökte ett jobb. Vi skilde oss. Jag gjorde henne väldigt illa. Någon annan blev förälskad i mig. Jag blev förälskad tillbaka. Vi kom från två helt olika håll, helt olika i allt. Mycket gjorde ont i många år, samtidigt som kärleken bara växte. Himmel och helvete. I världen utanför blev demokratin försvagad, tillväxten växte allt mer och den globala uppvärmningen växte i samma takt. Jag har varit mer olycklig än lycklig. Började meditera den senaste månaden av årtiondet. Den djupare meningen i detta är glasklar. Jag har gått hundratals timmar i terapi och förstått hur tidigare relationer påverkat mig, liksom insikten av att jag har stort behov av lugn och ro eftersom mitt högkänsliga jag inte klarar av hetsen, tempot och aggressionen i den där samhälleliga jakten på något jag inte ens vet vad det är. Jag vill bara känna mening och kärlek. I en värld som vill något helt annat.

Någonstans känns det som att det inte kommer att bli några fler sammanfattningar av årtionden från de här fingrarna.

Havet och…. allt

Det blåste stormvindar. Men jag fick står där ett par minuter och titta ut över havet. Det är som att allt liksom stannar upp en stund. Känslan av att vara inget och allt samtidigt. För mig blir den inte starkare än vid havet. Jag längtar till havet. Hela tiden.

Under natten åkte jag över det. Nu sitter jag på ett tåg österut. Vi har lämnat kusten och äter oss inåt landet. Det känns som att greppet runt halsen är tillbaka.

Nån gång ska jag ta mig ur det. Och ta en promenad vid havet varje dag.

Varning för hårda ord och starka känslor

Torsdag 21 november. En mörk dag för min hemstad. Ett av dagens stora samtalsämnen är den ”stormning” ett gäng klimataktivister gjorde i kommunfullmäktige igår. Den så kallade ”stormningen” bestod i att aktivister från Extinction Rebellion började sjunga från åhörarplats och sedan gick fram och ställde sig vid podiet och fortsatte sjunga. Innan de avslutade och gick ut.

Ja, det är brottsligt (och vid en polisanmälan torde bevisläget vara gott och aktivisterna bör kunna lagföras för det brott de begått). Det här är något som aktivisterna också vet. Jag råkar känna till dem. Jag är en av dem på distans.

Eftermälet handlar om anti-demokrati och tonläget är högt uppskruvat. I trådar i sociala medier är det nästan som att de här människorna terrorstämplas. Men, vilka är de? Som jag känner dem är de helt vanliga människor, med vanliga jobb, vanliga familjer…. men ovanligt stora hjärtan och samveten. Som tagit till sig av forskningen och är rädda för sina och alla andras liv. Därför står de inte ut, utan agerar i det vi kallar civil olydnad. Fredligt och respektfullt, utan hot, hat och våld. Med risk för att straffas för sin övertygelse.

Alltså övertygelsen om att vår totala handfallenhet inför miljöförstöring och klimatförändringar. Om beslutsfattare som vägrar fatta hållbara beslut, trots att de har alla underlag de behöver för att förstå allvaret.

De här människorna har blivit de nya att vara rädd för i Örebro. Det ropas efter väktare i rådhuset. Efter sex månader i fängelse.

Samtidigt som stadens hotell fyllts av representanter för det parti som nu är störst i Sverige. Sverigedemokraterna heter partiet. De har kongress i staden och besöksnäringen tjänar bra pengar på det mötet.

Jag orkar inte med den här utvecklingen längre. Den här staden. Den här totala dumheten i att tro på obegränsad ekonomisk tillväxt (business as usual) på en av naturvetenskapen bevisat ändlig planet.

Torsdag 21 november 2019. Fredliga klimataktivister är de nya terroristerna. Det är som att Sverigedemokraterna redan haft makten i många år.

409 ppm koldioxid i atmosfären nu.

Jag undrar var jag lämnar in min uppsägning av samhällskontraktet. Det här är för dåligt. Jag vill höja min röst. Skrika ut om de människor som nu demoniseras. Av människor med makt som inte tillvaratar invånarnas verkliga intressen och behov. Jag vill ta plats i samtalet. För jag är en av de där desperat oroliga som förstått att vi måste ändra inställning och kurs omedelbart. Men jag kan inte göra det. Eftersom jag är gift med en person som sitter i den där politiska församlingen. Som kommer att få det onödigt svårt om jag tar plats bland aktivisterna. För så fungerar debatten. I ett rum där mer går ut på argumentera ned andra, än att hitta de där verkliga stegen framåt. Hon har förstås inget med mina åsikter att göra. Vi driver ett företag tillsammans och utbildar, påverkar och försöker hjälpa fram nya idéer för att ta oss till den där mer hållbara utvecklingen. Jag tycker att hon slösar med sin tid där i fullmäktige. Hon förtjänar en mer lyssnande skara människor att prata med, som faktiskt vill göra något nytt istället för att bevara det gamla. Men, det är hennes val. Tyvärr tystar det mig just nu, men så är det bara.

Värdelöst. När jag tänker efter vill jag också ha väktare därinne. Gärna moraliska sådana som såg till att nivån på samtalet höjdes.

Jag har tatuerat in det här timglaset på min axel. Men jag bidar min tid. Biter ihop. Och känner mig en liten bit längre distanserad från dumheten, inskränktheten och härskandet i den här staden.

Klimatkrisen kommer. Och beslutsfattarna hjälper till att skynda på den. Så kan vi inte ha det.

Och de nya makthavarna slappnar av på hotellen i min hemstad nu. Deras kongress är igång. Här i mötesstaden.

Tillväxt tillsammans.
Skjut mig.

Insikter från haverikommissionen

Relationer kan bara finnas så länge människorna i dem behandlar varandra med kärlek, respekt, nyfikenhet och vill varandra väl. Så länge människor vill ge varandra något. Som gör gott för någon annan.

Kunskap, kärlek, känsla och upplysning avlivar egot. Och det är bra. När jag slutar kämpa för att tillfredsställa mig själv blir det lättare för mig att vara mig själv. Eller rättare sagt vara inget. Men, samtidigt en del av något större. Vara en del av allt som finns runt om mig. Då blir ett träd, en gris eller en annan människa på riktigt jämlik mig själv. Då är vi lika mycket – och lika lite – värda. Vi är varandra. Då blir det lättare att mötas.

Det finns ganska mycket i den kultur jag lever i som gör det väldigt svårt att leva med de här insikterna. Kamp, kramp, tävling och brist på mening. En systematisk flykt från det som gör ont, men skapar mening. Till det som bedövar, men är meningslöst. Tanken gör vad den kan för att försvara allt jag har lärt mig. Tanken försöker vinna över känslan. Men den där känslan bara växer.

Det är nog i ingentinget meningen finns. Där upphör kampen. Och rötterna får näring. Eftersom inget är allt.

(Eller uttryckt för att passa i det som många kallar verkligheten: Jag har börjat meditera.)

Färg och svartvitt

Systemkameran grävs fram ur garderoben. Kollar om den funkar. Ett snabbt självporträtt. Färg och svartvitt. Jag känner knappt igenom mig själv. När blev jag så här gammal och sprucken. Mitt ansikte ser ut som att det håller på att spricka. Som att huden gått sönder. Massor av olika nyanser i huden, i håret. Synligt nedbrytning liksom. Ungefär som det känns på insidan lite för ofta.

Meningen

Vi måste tänka mer på den.
Vi måste prata mer om den.
Framförallt så måste vi känna den.

Meningen.

Om vi inte lever meningsfulla liv.
Om vi inte gör meningsfulla saker.
Om vi inte hjälper varandra att hitta och skapa mening.

Då kommer inte heller vårt samhälle att bli särskilt meningsfullt.

Kampen och krampen om att få bestämma eller definiera eller äga måste upphöra. Den leder inte mig eller samhället jag lever i någon riktning alls. Så länge den där krampen ersätter meningen så kommer vi att vara fast i en kultur där ekonomi och teknologi är det som tar oss vidare. Rakt in i vår egen utrotning.

Jag tror att vi kan bättre. Om vi söker meningen.

Hur gör vi då det? Det kan jag inte svara på. Men jag tänker att en bra grej att börja med är att sluta göra meningslösa saker som bidrar till ett meningslöst samhälle. Ja, det råkar vara så att vi alla ska dö. Förr eller senare. Insikten om detta oundvikliga drabbar oss på olika sätt vid olika tillfällen. Men hur vi än gör kommer vi inte att kunna fly från livets enda måste. Att vi måste dö.

Det finns någon konstig mening i det. Kanske kan den guida oss. Kanske inte. Men att välja meningslösa saker för att slippa tänka på att livet i all väsentlighet innebär ett tillfälligt uppehållstillstånd på planeten är en dålig strategi. Det visar naturvetenskapen. Vår ekonomiska och materiella jakt på evigt liv leder inte till evigt liv. Däremot till en ekonomisk tillväxt som effektivt ökar våra utsläpp av gaser, gifter och annat som planeten inte har plats för.

Vi kommer alla att dö som individer. Men meningslösheten kommer att döda oss som art. Om vi inte försöker leva meningsfulla liv istället. Som en del av något större. Utan att skada oss själva eller andra under den korta tid vi får på oss.

Likgiltigheten

Trött på stan. Väggarna kryper närmare. Tar bilen ut till fälten som får vara nån slags substitut för det där havet jag längtar till. Försöker släppa ut några känslor och tankar här. Men, idag går det inte. Himlen är tung och regnet faller. Inget flyger fritt. Allt tyngs ned av nån slags likgiltighet.  Jag åker ut för att känna mening. Lite desperat. Idag fanns den inte där.

Så jag startar bilen igen. Åker tillbaka till skrivbordet och presterandet. Autopiloten är på och jag känner ingenting. Eller kanske samma likgiltighet som himlen.

Debriefing i november

Väldigt trött. Ökar tempot. Jobbar hårdare och mer. Kompenserar. Sänker förväntningarna på livet ytterligare. Fokuserar på att existera och göra det som förväntas av mig helt utan förväntningar på andra. Intervjuas i artikel i Aftonbladet om min sterilisering. Läser andra nyheter som liksom bara fortsätter att berätta om var samhället jag lever i är på väg. Ser Lars Winnerbäck live. Hans låtar och texter sätter perfekta ledmotiv till känslorna jag bär inom mig.

Tandläkarväder.
Granit och morän.
Vandrar som en stenstaty på rymmen utan att fly.

Ungefär så. Lev i nuet, säger någon. Stanna upp och se vad som finns runt omkring dig, säger någon annan. Men…. tänk om det är just det jag gör sedan en tid tillbaka. Och tänk om jag inte gillar det jag ser?

I ett helt liv har jag till perfektion utvecklat ett mönster som tagit mig hit. Nu när jag förstår att jag inte vill leva så har jag inte tid att förändra. Eller stanna upp tillräckligt mycket för att kunna göra det. Världen runt sägs förändras. Men hos mig står det still. Eller jag står still medan det rör sig runt mig på ett sätt jag inte klarar av att hålla takten med.

Sitter hos psykologen. Konstaterar att jag inte längre orkar vänta på något som aldrig händer. Att hela den här grejen med att det där diffusa NÅGOT ska hända, om jag bara blir klar med Z eller Y elller Z först. Well, hela mitt liv är fullt av blixtsnabba, irrationella och översvämmande Z, Y och Z.

Skitmånad. Skithelg. Ensam. Ska försöka jobba ikapp.

Ska bara.