Utsikter för sommaren

Det blev en ensam midsommar igen. Ett gummiband är lite för utdraget och ansträngt. Oklart om det är mer avspänt nu. Well, har fått tid att tänka åtminstone. Kanske inte tankar jag ville ha, men ändå. Framtiden är lite oklar. Som vanligt. Det är nog dags att göra den lite mer klar.

Kanske blir det sommarens tema?
Nu. Eller aldrig. Dags att fatta beslut.

Idag är det söndag. Hela dagen har jag tänkt på mitt lilla barn och hennes mamma. Som suttit på ett flyg mellan Stockholm och Los Angeles. Jag tror att de landat nu och att det gick bra. Nu ska de återförenas med vårt stora barn. En vecka i Kalifornien. Fint för dem.

I Örebro börjar vi om imorgon. Siktar mot Almedalen och vårens sista jobb. Sedan blir nån vecka ledigt i Skåne och Danmark. Efter det vet jag inte. Men något kommer hända mellan nu och då. Som troligen avgör allt.

Ett par dygn på egen hand gjorde att jag fick tid och lust att göra musik igen. Två låtar blev det. Två remixade tal. Två helt olika uttryck, men jag tror att båda platsar på dansgolvet när vi har den där stora festen kvällen innan jorden går under.

I den här låten remixar jag ett makalöst tal av Philip Wollen, före detta finansman och nu filantrop och djurrättsaktivist. Det blev en ganska dyster ljudmatta där gitarrer och eko liksom är grejen.

Den här är mer dansant och elektronisk. Eller retro. Jag vill alltid att det ska låta som något som skulle platsa i soundtracket till ”Flykten från New York”. Så fortfarande ganska dystert när jag remixar Paul Gildings stenhårda TED-talk från 2012.

De där låtarna sammanfattar väl ungefär läget. Hur jag mår och allt det där. Utsikten för sommaren? Jag hoppas på siktförbättring.

Malmö igen

Tillbaka i Örebro efter ett par dygn i Malmö. Havet, strålande väder, en skön löprunda, promenader i parker och häng i Folkets park. Jag älskar verkligen att vara i Malmö. Nån dag ska jag sitta på den där bänken med hundarna bakom ryggen och Köpenhamn i blicken.

Det finns en frihet i Malmö som jag vill upptäcka. Och ett hav.
Ett riktigt hav.

One more light

Plötsligt förstår jag Linkin Park. Eller så händer något i mig. Känner mig hemma i den där underströmmen som drog med sig Chester Bennington. Känner igen mig i kampen mot den. Inser plötsligt att fler av de där skitarga tatuerade unga männen från samma generation befinner sig i den. Kollar intervjuer. Hör berättelser.

Depressionen. Ensamheten. Meningslösheten. Ser liveklipp och publikbilder där människor liksom vrålar med i de där känslorna. Det ser så aggressivt ut, men är så skört.

Livet vi skapar kan inte bara handla om att varje enskild liten människa ska förverkliga sig själv eller bara överleva. Visst har vi alla ett eget ansvar, men det här samhället vi skapar tillsammans då? Det där samhället som skördar känsliga och sköra människor på löpande band? Vem har ansvar för det?

Det måste vi nog ta gemensamt. Men jag har svårt att orka. För jag passar inte in. Hela min kraft går åt till det. Att passa in. Jag försöker att ta min fyrkantiga kloss och tvinga in den i det där runda hålet.

Livet borde vara större än så.

Det är nog en levling i både depression och insikt att jag inser att jag nått Linkin Park-nivån.

Mediokert

Hanna är på en fin resa. Började med Vancouver och tar sig söderut. Tillsammans med sin kärlek. Hon skickar filmer hem som får mig att vilja packa en väska och åka direkt. Jag känner mig instängd här på en plats som har som vision att vara ”Skandinaviens mest attraktiva medelstora stad”. Det är så mycket som är så mediokert här.

Jag vill till havet. Till riktiga berg. Jag vill se något. Inte bara känna. Det här tålamodet jag lärt mig att tillämpa tar mig inte till så bra platser eller känslor längre.

Men mest av allt är jag glad för Hanna. Hon gör saker jag aldrig vågade när jag var i hennes ålder.

Våren blir sommar

Vinter blev vår som ska bli sommar. Är inte så pigg som jag skulle vilja. Löpningen har gått och skogen den här våren på grund av fot- och lårproblem. Magen är trasig och rent allmänt känns kroppen minst 48 år gammal. Själen är ännu äldre och åren som går just nu går kräver lite för mycket mest hela tiden.

Jag har en gammal målsättning. Att överleva till 50. Allt annat är en bonus. Jag lämnade den ett tag och satte ett högre mål. Nu är jag nog tillbaka här. Så länge som livet präglas så mycket av kamp har jag svårt att se längre än så.

Jag behöver mer musik. Mer foto. Mer liv. Mer vila. Framför allt behöver jag känna nån slags jäkla tillit nån gång.

En helg, flera känslor

Min storebror klarade av en fin del av sitt femtioårsfirande i helgen. Genom att samla ihop den något fragmentariserade delen av sina bröder och barn. Våra föräldrar var också med. Fint och avspänt häng i Öje (Dalarna) och det var skönt att få vara med. Höll ett litet tal med några av de mest personliga ord jag någonsin sagt öppet.

Min storebror är inte som alla andra. Jag saknar honom lite här ute i den omloppsbana jag valt att leva i.

Våra liv blev så jäkla olika.
Trots att de är så jäkla lika.
Men det är för mycket kamp.
Det är väldigt få grejer jag inte vill göra med dig.
Men gud vad jag är trött på att kämpa.

Jag älskar min bror för att han är speciell. En unik människa.

Det var också första gången Någon var med och träffade hela familjen jag var ett barn i. Med de barn som kommit ur oss. Det tog lång tid för oss att komma hit. Det har nog en del att göra med mina val.

Vi vände hemåt i förväg för att fira Ellas konfirmation. När vi passerade Hällefors svängde vi av och besökte Hällefors Bruksträdgård och hann prata lite med min vän Sonia som jag tappat bort de senaste åren. Det var fint. Vi möttes i fotograferandet, men har bytt bana bägge två. Hennes odlingsresa är fin att följa.

Upp tidigt söndag morgon för att köra Ella till kyrkan. Någon timme senare var jag tillbaka tillsammans med Någon och en full kyrka. Fin mässa. Blev varm när handpåläggningen av Ella gjordes. Det är ett fint sätt att välkomna någon i en större helhet.

Vi åkte hem och åt lunch tillsammans och lämnade vår present, några timmar med en sångpedagog. Hon har musiken i sig, men kan nog må bra av lite hjälp med tekniken.

Mitt lilla barn är inte så litet längre. Hon är full av fina saker och just idag känns det väldigt bra att andra människor har sett det.

Nu är magen och huvudet fullt av intryck och jag försöker både landa dem och börja ställa in mig för alla intryck som kommer de närmaste dagarna. Trött, men ändå lugn. På väg någonstans.

 

Fast

Livet gjorde en kraftig sväng. Och tog mig till en plats där jag inte ska vara. Där ingen ska vara. Där har jag blivit fast. Försöker att komma vidare men verkar alltid dras tillbaka.

Jag har trott att kärleken kommer att vinna. Att den är så stor att den orkar hålla ut. Eller lyckas guida mig rätt. Få mig lugn. Få andra lugna.

Just nu tror jag inte det. ♥︎