Samtidigt i Kylarköping

Fotograferade ett gäng städare idag. Några av de mest intressanta ansikten jag sett på länge. Det är fint att se vad som händer när en ger ett sällskap lätt spända människor (många tycker ju inte om att bli fotograferade) agera på de här enkla instruktionerna:

1. Ställer er i cirkel
2. Prata med varandra
3. Var er själva

Sen kastar en in ett samtalsämne eller två. Och tar kameran och börjar fotografera. Människor kan vara fantastiska i all enkelhet.

Tillbaka på kontoret. Kikar i Facebook-flödet. Det är fullmäktigemöte. Ena gänget har bestämt att min hemstad är bäst i världen och en förebild för klimatomställningen i världen (dock utan att vara i närheten av att möta de uppsatta målen för hållbar utveckling). Det andra gänget verkar har bestämt sig för att samma stad är helvetet på jorden och ett riktigt jäkla straff för människor. Ett litet gäng i mitten som försöker agera med en aning sans vill ingen lyssna på. Eller jo, deras förslag om bilfria zoner utanför skolor och förskolor hånas och hatas sönder och samman.

Det är här jag lever. Motvilligt. I Kylarköping. Så det var ju fint att jag åtminstone fick möta några riktigt intressanta ansikten idag.

 

Ett liv på en vecka

Jobbade som fan. Åkte till Nynäshamn och modererade ett viktigt möte för ett sextiotal personer tillsammans med Sara. For vidare till Västervik och hängde i ett hus vid ett hav för att varva ned. Pratade om viktiga saker. Blev trött. Ungefär så kan man leva ett helt liv på en vecka. Eftersom ALLT annat hände samtidigt.

I ett konstigt rum i Malmö

I Malmö. Sitter i ett konstigt rum och jobbar. Eller försöker jobba, åtminstone. Huvudet och magen är fulla av känslor och intryck. Världen utanför rasar samman. I Malmö blåser en iskall vind och kyler ned oss effektivt. Nyhetsflödet hjälper till. Samtidigt hanterar jag något. Tillsammans med andra. Utan att riktigt klara av att göra det tillsammans.

Försöker styra upp en konferens jag ska moderera om ett par veckor. Mail ska skickas. Frågor ska formuleras. Människor ska förstå.

Själv förstår jag allt. Och inget.

Livet är liksom som det är


Jag jobbar med att göra människor bättre. Att hjälpa dem att påverkas och påverka. Inte sällan handlar det om att hjälpa dem att ta plats. Bland annat i det vi traditionellt kallar massmedier. Nu har jag blivit intressant för andra. Av oklara orsaker. Men den här lätt grånade personen kommer att intervjuas för ett magasin och en dokumentärfilm kommande veckor. I det ena fallet är jag med i en artikelserie om snällhet. I det andra fallet ska jag berätta om varför jag steriliserat mig och varför jag tycker att fler borde göra så. Snäll och steril. Det har gjort mig intressant.
Den djupare innebörden i detta är ännu oklar.

Att se ut


I någon slags famlande i ingemanslandet mellan ledigheten och arbetet ifrågasätter jag mitt eget utseende. Jag är medelålders och seniorkonsult. Borde nog skärpa mig och rätta in mig i ledet lite mer. Börjar med att köpa en vit skjorta och ett par neutrala svarta skor. Funderar på att klippa håret. Göra mig av med den där långa härvan av råttfärgat, grått och vitt.
Medelåldersmannen. Det är ju bara det att jag inte har lust att vara en sådan.

Tillbaka


Tillbaka på kontoret. Tar tillbaka en kalender, skriver offert och uppdaterar ett excelark med adresser.

Jobbar också


Just det, jag jobbar också. Så här kan det se ut. Lyckades leda ett seminarium med en kommundirektör, ett kommunalråd och en entreprenör med halva kavajkragen i uppfällt läge. Som ett proffs!

Osammanhangen

Här i Almedalen blir det så tydligt. Jag rör mig i tre sammanhang som jag inte är med i. Som jag har varit djupt inne i, men nu liksom rör mig i utkanten av. Lite av och lite på. Det är ganska konstigt. Och inte så tillfredsställande.

Gotland


Är på Gotland. Det är Almedalsvecka och jag är här igen. Tillsammans med 47000 andra. Försöker hålla mig undan. Göra mina grejer och försvinna. Har inte det som krävs för att vara riktigt bra här just nu. Det är för fullt i bröstet, magen och huvudet. Så jag försöker komma till havet.