Insikter från haverikommissionen

Relationer kan bara finnas så länge människorna i dem behandlar varandra med kärlek, respekt, nyfikenhet och vill varandra väl. Så länge människor vill ge varandra något. Som gör gott för någon annan.

Kunskap, kärlek, känsla och upplysning avlivar egot. Och det är bra. När jag slutar kämpa för att tillfredsställa mig själv blir det lättare för mig att vara mig själv. Eller rättare sagt vara inget. Men, samtidigt en del av något större. Vara en del av allt som finns runt om mig. Då blir ett träd, en gris eller en annan människa på riktigt jämlik mig själv. Då är vi lika mycket – och lika lite – värda. Vi är varandra. Då blir det lättare att mötas.

Det finns ganska mycket i den kultur jag lever i som gör det väldigt svårt att leva med de här insikterna. Kamp, kramp, tävling och brist på mening. En systematisk flykt från det som gör ont, men skapar mening. Till det som bedövar, men är meningslöst. Tanken gör vad den kan för att försvara allt jag har lärt mig. Tanken försöker vinna över känslan. Men den där känslan bara växer.

Det är nog i ingentinget meningen finns. Där upphör kampen. Och rötterna får näring. Eftersom inget är allt.

(Eller uttryckt för att passa i det som många kallar verkligheten: Jag har börjat meditera.)

Meningen

Vi måste tänka mer på den.
Vi måste prata mer om den.
Framförallt så måste vi känna den.

Meningen.

Om vi inte lever meningsfulla liv.
Om vi inte gör meningsfulla saker.
Om vi inte hjälper varandra att hitta och skapa mening.

Då kommer inte heller vårt samhälle att bli särskilt meningsfullt.

Kampen och krampen om att få bestämma eller definiera eller äga måste upphöra. Den leder inte mig eller samhället jag lever i någon riktning alls. Så länge den där krampen ersätter meningen så kommer vi att vara fast i en kultur där ekonomi och teknologi är det som tar oss vidare. Rakt in i vår egen utrotning.

Jag tror att vi kan bättre. Om vi söker meningen.

Hur gör vi då det? Det kan jag inte svara på. Men jag tänker att en bra grej att börja med är att sluta göra meningslösa saker som bidrar till ett meningslöst samhälle. Ja, det råkar vara så att vi alla ska dö. Förr eller senare. Insikten om detta oundvikliga drabbar oss på olika sätt vid olika tillfällen. Men hur vi än gör kommer vi inte att kunna fly från livets enda måste. Att vi måste dö.

Det finns någon konstig mening i det. Kanske kan den guida oss. Kanske inte. Men att välja meningslösa saker för att slippa tänka på att livet i all väsentlighet innebär ett tillfälligt uppehållstillstånd på planeten är en dålig strategi. Det visar naturvetenskapen. Vår ekonomiska och materiella jakt på evigt liv leder inte till evigt liv. Däremot till en ekonomisk tillväxt som effektivt ökar våra utsläpp av gaser, gifter och annat som planeten inte har plats för.

Vi kommer alla att dö som individer. Men meningslösheten kommer att döda oss som art. Om vi inte försöker leva meningsfulla liv istället. Som en del av något större. Utan att skada oss själva eller andra under den korta tid vi får på oss.

Likgiltigheten

Trött på stan. Väggarna kryper närmare. Tar bilen ut till fälten som får vara nån slags substitut för det där havet jag längtar till. Försöker släppa ut några känslor och tankar här. Men, idag går det inte. Himlen är tung och regnet faller. Inget flyger fritt. Allt tyngs ned av nån slags likgiltighet.  Jag åker ut för att känna mening. Lite desperat. Idag fanns den inte där.

Så jag startar bilen igen. Åker tillbaka till skrivbordet och presterandet. Autopiloten är på och jag känner ingenting. Eller kanske samma likgiltighet som himlen.

Debriefing i november

Väldigt trött. Ökar tempot. Jobbar hårdare och mer. Kompenserar. Sänker förväntningarna på livet ytterligare. Fokuserar på att existera och göra det som förväntas av mig helt utan förväntningar på andra. Intervjuas i artikel i Aftonbladet om min sterilisering. Läser andra nyheter som liksom bara fortsätter att berätta om var samhället jag lever i är på väg. Ser Lars Winnerbäck live. Hans låtar och texter sätter perfekta ledmotiv till känslorna jag bär inom mig.

Tandläkarväder.
Granit och morän.
Vandrar som en stenstaty på rymmen utan att fly.

Ungefär så. Lev i nuet, säger någon. Stanna upp och se vad som finns runt omkring dig, säger någon annan. Men…. tänk om det är just det jag gör sedan en tid tillbaka. Och tänk om jag inte gillar det jag ser?

I ett helt liv har jag till perfektion utvecklat ett mönster som tagit mig hit. Nu när jag förstår att jag inte vill leva så har jag inte tid att förändra. Eller stanna upp tillräckligt mycket för att kunna göra det. Världen runt sägs förändras. Men hos mig står det still. Eller jag står still medan det rör sig runt mig på ett sätt jag inte klarar av att hålla takten med.

Sitter hos psykologen. Konstaterar att jag inte längre orkar vänta på något som aldrig händer. Att hela den här grejen med att det där diffusa NÅGOT ska hända, om jag bara blir klar med Z eller Y elller Z först. Well, hela mitt liv är fullt av blixtsnabba, irrationella och översvämmande Z, Y och Z.

Skitmånad. Skithelg. Ensam. Ska försöka jobba ikapp.

Ska bara.

Bara en grej till

Det är samma sak hela tiden. Bara en grej till. Sen ska det hända. Då ska vilan få plats. Tanken, reflektionen, tillsammansskapet och den förankrade känslan av att höra hemma.

48 år har jag ägnat åt att bara göra en grej till först.

Nu sitter jag här med en förkylning som aldrig lämnar kroppen, en trasig mage och en totaltrötthet som jag inte har tid med. Ska bara göra en utbildning. Ska bara sätta ihop en av de roligaste konferenser jag fått chansen att leda och producera. Ska bara få till den där promotionfilmen. Och leda den där pitchtävlingen och komma på hur hösten/vinterns olika universitetsutbildningar ska ledas. Ska också försöka komma på hur jag ska kunna leda det vardagliga arbetet i företaget där jag behöver göra fler saker på egen hand.

Just det, jag måste tillsammans med Ella och hennes mamma (på blodigt allvar) jobba mycket, mycket hårdare med att få till blodsockernivåerna i Ellas 15-åriga kropp (eftersom de legat för högt för länge och hennes kropp börjat få mätbara skador nu).

Vem vet, kanske tillkommer det något. Typ julfirande eller så.

Min psykolog har hjälpt mig att inte rusa fram i blindo. Att stanna upp och förstå vad som händer och känna mina egna reaktioner. Så nu står jag här och känner att jag inte vill fortsätta så här. Att jag är trött på att kämpa på ensam. Att jag inte kan fortsätta rusa runt och slå knut på mig själv för att hjälpa andra att bära deras bördor, samtidigt som jag inte får någon hjälp själv.

Men, det är svårt. För det krävs människor som verkligen vill hjälpa. Och jag verkar ha förtvivlat svårt att hitta dem. Kanske gör jag det, men först måste jag nog göra en grej till.

Ensam blir ensam

Efter en lång tid av utmaningar, ångest, oro, en känsla av att inte riktigt funka, passa in, att bli överväldigad. Efter en tid av utredning så fick vi reda på något viktigt idag.

Mitt lilla, fina, särskilda barn. Nej, hon har efter tester, intervjuer och utvärderingar inte fått någon diagnos. Det finns inte någon neuropsykiatrisk diagnos att ställa på henne. Ändå kommer hon att behöva extra stöd och anpassning i skolan. Och hon kommer att behöva lära sig andra sätt att skapa ett liv där hon får vara lycklig istället för orolig.

Hon är särbegåvad.
Hon är högkänslig.

I en tid och en kultur som gör det utmanande för henne att vara sig själv. Det vandrar vidare längs generationerna. Jag vet hur det är. Att känna sig som en trehundrafemtioåring som söker förståelse hos människor som inte förstår. Hur svårt det är att hitta andra som funkar på liknande sätt.

Vi har haft svårt att knyta an till varandra ibland. Hon och jag. Eller det kanske mest är jag som haft det. Men idag sades det några saker som fick mig att förstå något.

Om henne. Om mig själv.

Nu får vi liksom ta hand om varandra och den insikten. Mitt lilla barn och jag.

Groundhog day

På riktigt. Det här förbannade Groundhog day-livet får gärna ta slut snart. Att vara fast i en loop som den här är inte så kul längre.

Jobb.
Jobb.
Jobb.
Ensam.
Lite knas och stök och bråk.
Jobb.

Repeat.

Bostadsletande, del 83

Jag ska hit. Till Malmö. Egentligen vet jag inte när. Men, efter 18 månader i bostadskön så börjar det närma sig visningsplats åtminstone. Om lika lång tid lär jag hamna tillräckligt högt upp för att faktiskt få en lägenhet.

Frågan är om det är försent?

Jag kanske behöver en bostad innan det. Om saker inte funkar som det är tänkt här i Örebro. Vilket saker tenderar att aldrig göra. Det är många olika saker som påverkar. Jag är ganska trött på att flytta runt nu. Vill ha ett hem.

Men om jag skulle behöva en egen bostad igen, oavsett om det är på heltid eller deltid så är det hit jag vill. Behöver det här rummet och närheten söderut. Livet springer liksom ifrån mig och jag kan inte vänta hur länge som helst.

Funderar på att ta några oplanerade veckor i Tyskland i juli för att få ro att tänka. Kanske tar jag med mig lilla barnet och sticker söderut.

Utsikter för sommaren

Det blev en ensam midsommar igen. Ett gummiband är lite för utdraget och ansträngt. Oklart om det är mer avspänt nu. Well, har fått tid att tänka åtminstone. Kanske inte tankar jag ville ha, men ändå. Framtiden är lite oklar. Som vanligt. Det är nog dags att göra den lite mer klar.

Kanske blir det sommarens tema?
Nu. Eller aldrig. Dags att fatta beslut.

Idag är det söndag. Hela dagen har jag tänkt på mitt lilla barn och hennes mamma. Som suttit på ett flyg mellan Stockholm och Los Angeles. Jag tror att de landat nu och att det gick bra. Nu ska de återförenas med vårt stora barn. En vecka i Kalifornien. Fint för dem.

I Örebro börjar vi om imorgon. Siktar mot Almedalen och vårens sista jobb. Sedan blir nån vecka ledigt i Skåne och Danmark. Efter det vet jag inte. Men något kommer hända mellan nu och då. Som troligen avgör allt.

Ett par dygn på egen hand gjorde att jag fick tid och lust att göra musik igen. Två låtar blev det. Två remixade tal. Två helt olika uttryck, men jag tror att båda platsar på dansgolvet när vi har den där stora festen kvällen innan jorden går under.

I den här låten remixar jag ett makalöst tal av Philip Wollen, före detta finansman och nu filantrop och djurrättsaktivist. Det blev en ganska dyster ljudmatta där gitarrer och eko liksom är grejen.

Den här är mer dansant och elektronisk. Eller retro. Jag vill alltid att det ska låta som något som skulle platsa i soundtracket till ”Flykten från New York”. Så fortfarande ganska dystert när jag remixar Paul Gildings stenhårda TED-talk från 2012.

De där låtarna sammanfattar väl ungefär läget. Hur jag mår och allt det där. Utsikten för sommaren? Jag hoppas på siktförbättring.