Drop in hos tatueraren

Jag har utvecklat ett beroende av tatueringar. Som någon slags markering av steg. Att jag rör mig framåt och ritar in de viktigaste stegen under huden. Säkert något psykologiskt som ligger i bakgrunden och spökar. Så idag när min tatuerare Lisa hade Drop in-tider så passade jag på att smita in och tatuera in ett årtal till på tidslinjen på min högra underarm. Eftersom det varit ännu ett jobbigt år, men också väldigt skönt och viktigt sådant.

Så nu sitter siffran 18 och orden HÅLL KURSEN nere i gränslandet mellan höger hand och underarm.

I ett konstigt rum i Malmö

I Malmö. Sitter i ett konstigt rum och jobbar. Eller försöker jobba, åtminstone. Huvudet och magen är fulla av känslor och intryck. Världen utanför rasar samman. I Malmö blåser en iskall vind och kyler ned oss effektivt. Nyhetsflödet hjälper till. Samtidigt hanterar jag något. Tillsammans med andra. Utan att riktigt klara av att göra det tillsammans.

Försöker styra upp en konferens jag ska moderera om ett par veckor. Mail ska skickas. Frågor ska formuleras. Människor ska förstå.

Själv förstår jag allt. Och inget.

Tillsammans

Vi möts på en trottoar. Jag frågar hur det är. Hon gråter. Jag håller om henne. Länge. Hon skakar. Jag säger att allt ska bli bra. Om och om igen. Vi går in. Pratar länge med kuratorn. Om vad de pratat om på egen hand. Men, samtalet präglas av de där tårarna. Av det akuta läget. Hon säger att hon vill ha antidepressiva. Tårarna rinner ned för kinderna. Vi försöker hitta en väg framåt. Jag försöker, med brusten röst, få henne att förstå att det bara är tillsammans vi kommer att klara av detta. Att hon inte kan göra det ensam. Att det inte är något fel på henne. Att hon inte kan göra mig illa. Att vi måste förstå hur vi hör ihop och att det är så vi kommer att ta oss framåt. Det är så mycket som är så sorgligt och så trasigt.

Hon är mitt barn.

Jag och hennes mamma finns där. Men något gör att vi inte når varandra. Jag vet hur hon har det. Jag har varit där själv. Hela livet. I det mörkret. Ensam. Med alla känslorna. Hon har blivit en mästare i att möta mig. Att säga det jag behöver höra. Men, hon säger inte det hon behöver säga. För sin egen skull. Hon är fjorton år. Utan självkänsla. Rädd för framtiden och nutiden. Med ett diabetesmonster som äter på henne hela tiden. I en verklighet som förändrats totalt sedan vår familj slutade att finnas.

Jag är hennes pappa.

Det här livet med trasiga barn. Med fulla agendor. Hot och hets och kamp och kramp. Det funkar inte för henne. Det funkar inte för mig. Men, det funkar inte att vi försöker hitta lösningarna inom oss själva längre. Vi behöver hjälpa varandra. Vi behöver ta hjälp av andra. Vi måste känna att vi hör ihop. Skratten som försvunnit måste komma tillbaka. Vi behöver känna att vi älskar. Att vi är älskade. Att vi behövs och att det bästa inte har hänt än. Alla de där orden jag använder faller liksom platt på marken. Nu står vi här. Mitt i mörkret. I en värld som tas över av diktatorer. I en värld som snart är förstörd. Omgivna av människor som vill ha mer, mer och mer.

Vi måste vara tillsammans.

Varför är det så svårt?
Varför gör det så ont?
Varför går det i arv?

Jag vet inte. Men nu måste vi ändra på något. Eller allt.

En ensam helg

En ensam helg. Bäst var det att lämna staden ett par timmar och vara tyst i naturen. Jag behöver luft. Komma bort från det instängda och inlåsta. Väl tillbaka i staden så påmindes jag om det gråa och totalt genomsyrande som min stad är byggt på.

Manlighetens ointresse.

Väntar

Jag väntar. Nästan hela tiden väntar jag på något. Oklart varför. Men oftast väntar jag in andra människor. Inte sällan innebär det att jag väntar förgäves. Det gör väl egentligen två saker med mig. För det första så gör det mig lite mer uppgiven, grå och resignerad. För det andra så gör det att jag exploderar ibland.

Det känns bättre att explodera än att resignera. Och jag har ganska många anledningar att göra det. Men det finns oskrivna regler för hur det där får gå till. Jag försöker att lära mig de reglerna. Och sakta men säkert så resignerar jag inför dem. Också.

Moment 22. Väntar.

Nu är jag så trött på det här. Att jag känner att jag måste fly ifrån hemstaden några dagar. Komma bort ifrån den dysfunktionella relationen vi har, staden och jag. Kollar tågbiljetter och inser att det är för dyrt att ta mig dig jag vill. Eftersom jag borde bokat tidigare i så fall.

Så nu väntar jag på inspiration. På fredag sticker jag. Frågan är bara vart?

Intervallträning jag gärna slipper

Ryckigheten i livet. Perioder av hets, stress, kramp och kamp. Som följs av väntan. De har avlöst varandra länge nu. Det blir nästan aldrig någon längre period av lugn där jag kontrollerar vad som sker. Eller åtminstone kan förutse vad som sker.

Det här är en typ av intervallträning jag gärna slipper. Eftersom livet inte är någon tävling. Det är inte någon övning jag håller på med. Livet, alltså.

Nu möts mörkret, kylan, fukten i det yttre och tröttman i mitt inre. Igen. Vi kan väl kalla det höstdepressionen. Eller något.

Kämpa? Nej.
Jag vill vila.

Försöker

Alltså. Jag försöker vara lugn. Försöker inte tjura ihop. Men, gud vad det är svårt. Det här förbannade mörkret. Vindarna, fukten, regnet, kylan. Omgiven av människor som rör sig som maskiner genom staden. Eller staden? Just nu känns den mest som en förvuxen och likriktad by igen. Som rör sig i en riktning jag inte vill röra mig i.

Tänk om jag nån gång skulle få prova att leva mina dagar på en plats där mångfald inte är så svårt. Där den kritiska massan människor gör att olikheter är själva normen och samexistensen inte kan ifrågasättas. Finns den platsen överhuvudtaget?

Har blivit drabbad av Bildas poddcast Livet på jorden. Några av samtalen där är fantastiska. I all sin enkelhet. Livet är i grund och botten ganska enkelt. Men, fasen vad svårt det är att praktisera det där enkla livet när den så kallade vardagen helt och hållet är byggd på svåra saker. Normer och regler, krav och förväntningar, tillväxt och ohållbarhet.

Jag är i något slags läge där allt går rakt in i mig igen. Bara hundpromenaden genom city tar massor av energi. Stressade människor i trafiken behandlar varandra illa. Känner mig mest i vägen.

Imorgon ska jag leda samtal på scen inför en ganska stor publik. Ganska viktiga samtal. Sen ska jag bli intervjuad för en dokumentär om sterilisering. Tidig morgon. Lång dag.

Försöker ta det lugnt. Försöker ha någon slags tro på att allt håller på att bli bra. Men omgivningen signalerar inte riktigt det. Och min egen ryggrad är inte så stark.

Vägskäl

Jag har stått i många vägskäl de senaste åren. Min kurs har varit allt annat än rak. Riktningen är nog ganska tydlig, men vägen är krokig. Den går brant uppåt och lika brant nedåt. Svängarna är sjukt kraftiga ibland. Då och då står jag helt still, liksom fast i rusningstrafiken.

Har fastnat i en podd som görs av Studieförbundet Bilda. Livet på jorden heter den. Finfina samtal. Den sista frågan varje gäst får handlar om livet på jorden. Vad det livet går ut på. Om jag fick svara på den frågan tror jag att mitt svar skulle handla om att vara snäll och att leva tillsammans med andra. Att dela livet. För att tillsammans kunna möta det och förstå det. Något säger mig nämligen att det blir så sjukt mycket lättare att stå i de här vägskälen då. Utan att vara rädd. Med en klar och tydlig kurs eller riktning.

Jag närmar mig ett nytt vägskäl. Som jag tagit mig till själv, men också knuffats fram till. Världen förändras. Håller jag kursen?

Måndagslåg

Sitter i ett väntrum. Måndagslåg. Trött och på något sätt ledsen. Kämpar på med saker jag inte vill kämpa med. Jag är tunnare än glas och känner mig som ett akvarium. Fyllt av tårar. Jag vet inte om det är det förflutna. Eller samtiden. Kanske bara hösten som kommer och tar med sig deppet med det där mörkret.

Lyssnar på Johannes Räihäs fina ”Glas”. Vill gå hem och lägga mig. Att Någon håller om mig och säger att allt ska bli bra. Det där jäkla mantrat jag själv går och upprepar hela tiden.

Men äsch, vi kör väl en klassisk måndag istället. Upp med mungiporna.