Samma plats, eller?

Sommarens sista dag. Imorgon börjar lilla barnet gymnaiset. För mig sätter jobbet igång på allvar. Det är som det är. Sommaren blev som den blev. Allt är som det ska.

Samma plats? Ja och nej.

Hemfjärden

Paddlade på Hemfjärden idag. Alltså den stora vattenspegel vi kan se från Örebro. Där vi springer. 49 år gammal kom jag alltså dit. Det var fint. Nu har jag alltså paddlat på Vänern, i sjöarna i Bergslagskanalens system och här hemma i Svartån och i Hjälmaren. Bra första säsong. Hoppas kunna få prova Klarälven också innan säsongen är över. Plus några etapper högre upp i Svartån med övernattning.

På grund

Ensam i stugan. Vinder viner och regnet faller. Hunden är trött och håglös. Vill inte äta. Vi har gått på grund. Livet i exil fortsätter. Självvalt? Kanske. Funderar lite över vägval. Såna jag gjort som förändrat mitt liv. Några var bra, andra var det inte. Vägval andra gjort som förändrat mitt liv.

Jag är trött. Kroppen fortsätter brytas ned. Ska ju tillbaka till jorden. Jag känner det som en ständigt närvarande smärta i nedre delen av magen. Jag känner det som en ständigt molande känsla i ryggen.

Det är skönt att vara ensam. Ständiga impulser och begär försvinner. Jag behöver inte vara i andras kamp och hets. Men jag saknar närheten. Jag längtar efter att kunna lita på någon. Känna någon slags förutsägbarhet i tillvaron. För fem år sedan förändrades allt. Sedan dess har allt flutit. Förändrats om och om igen.

Inget är allt. Allt är inget.

Men det känns lite för isolerat på grundet jag står på. Jag saknar barnen som kallar mig pappa. De som inte verkar känna sig nära mig längre. Jag saknar lusten av att vara på väg någonstans. Mot bättre tider. Jag forsätter att sakna mina bröder och mina föräldrar.

Och jag saknar någon. Någon jag valde att gå tillsammans med. Som det inte verkar gå att gå tillsammans med. Vi måste visst gå på varsin väg. Som kanske kan korsas ibland.

Läser ord jag skrivit tidigare. Inser att jag längtar efter sällskap. Jag vill vara med människor jag kan lita på. Som vill mig väl. Som jag vill väl. Som har tid, lust och känner mening i tillsammansskapet.

För en tid sedan fick jag en fråga. Den handlade om hur jag planerar att fira min femtioårsdag. Den närmar sig. Jag vet inte. Med människor som tycker att den är värd att fira kanske? Jag har haft en tanke på att bjuda in till någon slags tacksägelse. Där det är jag som håller talen. En rad tacktal till människor som hjälpt mig. Som gjort saker för mina vägval.

Men just nu, här på grundet, har jag lite svårt att tänka på det. Eftersom jag inte vet vart jag är på väg just nu. Kan inte bli kvar här. Men har ingen aning om hur jag ska ta mig vidare.

Tittar på bilden. Ser det trasiga ansiktet. Börjar googla.

Paddling är zen

Jag hittade något. Något som gav någon slags ro. Eller något som alltid givit det. Vattnet, alltså. Det är något med att få komma ut på vatten. När det är stilla. När vinden inte viner. När ytan stillar sig och bara ligger där. Ljuset, reflexerna och allt. Där vill jag vara. Långt borta från allt som människorna skapar. På vattnet är det stilla. Där får tankarna och känslorna plats. Där går det att vara utan att prestera. Och plötsligt är jag närvarande i varje andetag. Då ser jag dem. Djuren som drar sig till vattnet. Och allt det där enorma ALLTET som i varje egen liten del är någon slags INGENTING.

Det är som zen. När vi förstår att vi inte är något, är det lättare att vara allt.

Det är så mycket enklare. En del av mig vill paddla ut och aldrig återvända. Men, det gör jag. Jag återvänder. Fortsätter söka. Försöker hitta ett sätt att leva som inte kostar med än det smakar.

Hur det går? Oklart. Men paddlingen gör livet lättare, skönare och mer innehållsrikt. Genom att inte kräva så mycket.

Kärlek eller vänskap?

Tänk om förälskelsen tar slut. Att passionens klarhet grumlas och synen blir så där vardagsgrå-starrig igen. Vad händer då? Vad händer om det visar sig att grunderna för en djupare vänskap saknas? Tänk om det går att bli passionerat förälskad i en människa det senare inte går att vara vän med.

Det skulle ju vara helt orimligt. Då skulle ju passionen vara något helt annat än kärlek. Och en lögn från det första ögonblicket.

Jag tror att gamla sår inte läker. Kanske lär vi oss att leva med dem, kanske är de infekterade hela livet. Läker, det gör de sällan. Men, vi lockas att tro det i en hetsätande snabbmatskonsumtionskultur som helt bygger på att lösningen till ditt nya lyckliga liv finns där nånstans. Du måste bara köpa rätt pryl eller rätt behandling. Hitta rätt människa. Rätt hus. Rätt barn.

Sen går vi tillbaka till GÅ igen. Börjar om. Upprepar. Livet verkar vara en loop. Där det går lite fortare och blir lite hetsigare för varje varv. Någon dag kommer motorn att gå sönder. Då blir allt stilla. Kanske är det då som den där klarsynta passionen får plats. Som Tomas Tranströmer skriver i ”Flygblad”:

Det tysta raseriet klottrar på väggen inåt.
Fruktträd i blom, göken ropar.
Det är vårens narkos. Men det tysta raseriet
målar sina slagord baklänges i garagen.

Vi ser allt och ingenting, men raka som periskop
hanterade av underjordens skygga besättning.
Det är minuternas krig. Den gassande solen
står över lasarettet, lidandets parkering.

Vi levande spikar nedhamrade i samhället.
En dag ska vi lossna från allt.
Vi ska känna dödens luft under vingarna
och bli mildare och vildare än här.”

Ibland längtar jag dit. Vill bli både mildare och vildare.

På vatten

Det är nog så här det får bli nu. Att med egen kraft röra sig framt på lugna vatten och vara omgiven av vacker natur. Jag har försökt att segla. Provat motorbåt. Stått och kikat ut över vatten. Sprungit bredvid. Idag satt jag i en kajak för första gången. Intuitiva rörelser. Balans. Paddeltag. Det satte sig ganska fort.

Att glida fram tyst och stilla på det här sättet. Att hinna med att se och känna det som finns runt om mig. Det är nog så här det får bli.

Omstart, Värmland och Skåne

Haveri. Tänker på avståndet och åker till stugan. Vilda och jag. Tystnad. Tankar. Känslor. Hur startar en om något som verkar svårt att starta om? Är det dags nu att ta klivet söderut, och bara ta emot det som kan komma av det beslutet? Försöker stanna upp. Andas. Öppnar dörren till skogen. Den kalla morgonluften är klar. Stannar upp i den klarheten en stund. Tänker på avståndet.



Jag sammanfattar tiotalet

Råkade läsa min sammanfattning av nollnoll-talet igår. Så här kommer en sammanfattning av tiotalet:

Flyttade från Stockholm tillbaka till Örebro. Från villaliv till stadsliv i lägenhet. Försörjde mig själv fullt ut i egen firma. Det gick bra. Sen gick relationen sönder. Jag sökte ett jobb. Vi skilde oss. Jag gjorde henne väldigt illa. Någon annan blev förälskad i mig. Jag blev förälskad tillbaka. Vi kom från två helt olika håll, helt olika i allt. Mycket gjorde ont i många år, samtidigt som kärleken bara växte. Himmel och helvete. I världen utanför blev demokratin försvagad, tillväxten växte allt mer och den globala uppvärmningen växte i samma takt. Jag har varit mer olycklig än lycklig. Började meditera den senaste månaden av årtiondet. Den djupare meningen i detta är glasklar. Jag har gått hundratals timmar i terapi och förstått hur tidigare relationer påverkat mig, liksom insikten av att jag har stort behov av lugn och ro eftersom mitt högkänsliga jag inte klarar av hetsen, tempot och aggressionen i den där samhälleliga jakten på något jag inte ens vet vad det är. Jag vill bara känna mening och kärlek. I en värld som vill något helt annat.

Någonstans känns det som att det inte kommer att bli några fler sammanfattningar av årtionden från de här fingrarna.

Insikter från haverikommissionen

Relationer kan bara finnas så länge människorna i dem behandlar varandra med kärlek, respekt, nyfikenhet och vill varandra väl. Så länge människor vill ge varandra något. Som gör gott för någon annan.

Kunskap, kärlek, känsla och upplysning avlivar egot. Och det är bra. När jag slutar kämpa för att tillfredsställa mig själv blir det lättare för mig att vara mig själv. Eller rättare sagt vara inget. Men, samtidigt en del av något större. Vara en del av allt som finns runt om mig. Då blir ett träd, en gris eller en annan människa på riktigt jämlik mig själv. Då är vi lika mycket – och lika lite – värda. Vi är varandra. Då blir det lättare att mötas.

Det finns ganska mycket i den kultur jag lever i som gör det väldigt svårt att leva med de här insikterna. Kamp, kramp, tävling och brist på mening. En systematisk flykt från det som gör ont, men skapar mening. Till det som bedövar, men är meningslöst. Tanken gör vad den kan för att försvara allt jag har lärt mig. Tanken försöker vinna över känslan. Men den där känslan bara växer.

Det är nog i ingentinget meningen finns. Där upphör kampen. Och rötterna får näring. Eftersom inget är allt.

(Eller uttryckt för att passa i det som många kallar verkligheten: Jag har börjat meditera.)

Meningen

Vi måste tänka mer på den.
Vi måste prata mer om den.
Framförallt så måste vi känna den.

Meningen.

Om vi inte lever meningsfulla liv.
Om vi inte gör meningsfulla saker.
Om vi inte hjälper varandra att hitta och skapa mening.

Då kommer inte heller vårt samhälle att bli särskilt meningsfullt.

Kampen och krampen om att få bestämma eller definiera eller äga måste upphöra. Den leder inte mig eller samhället jag lever i någon riktning alls. Så länge den där krampen ersätter meningen så kommer vi att vara fast i en kultur där ekonomi och teknologi är det som tar oss vidare. Rakt in i vår egen utrotning.

Jag tror att vi kan bättre. Om vi söker meningen.

Hur gör vi då det? Det kan jag inte svara på. Men jag tänker att en bra grej att börja med är att sluta göra meningslösa saker som bidrar till ett meningslöst samhälle. Ja, det råkar vara så att vi alla ska dö. Förr eller senare. Insikten om detta oundvikliga drabbar oss på olika sätt vid olika tillfällen. Men hur vi än gör kommer vi inte att kunna fly från livets enda måste. Att vi måste dö.

Det finns någon konstig mening i det. Kanske kan den guida oss. Kanske inte. Men att välja meningslösa saker för att slippa tänka på att livet i all väsentlighet innebär ett tillfälligt uppehållstillstånd på planeten är en dålig strategi. Det visar naturvetenskapen. Vår ekonomiska och materiella jakt på evigt liv leder inte till evigt liv. Däremot till en ekonomisk tillväxt som effektivt ökar våra utsläpp av gaser, gifter och annat som planeten inte har plats för.

Vi kommer alla att dö som individer. Men meningslösheten kommer att döda oss som art. Om vi inte försöker leva meningsfulla liv istället. Som en del av något större. Utan att skada oss själva eller andra under den korta tid vi får på oss.