Sjön

Åker tillbaka. Till platsen där det började. Ironiskt nog har någon lagt en platta ungefär precis där. Försöker andas. Tittar ut över sjön. Isen ligger tjock, men solen äter på den. Det kommer att bli vår även i år. Hunden jag går i gamla fotspår. På vägen tillbaka till stan stannar vi och går ut på en ö. Sjön är där. Men, den säger ingenting. Ändå säger den liksom allt.

Måndag, februari, country

Sanningen finns i countryn. Allt oftare faktiskt. Så av någon anledning kommer den här låten flygande och landar som ett skavsår i magen. Men är det jag som står kvar på marken eller är det jag som flyger?

You got to leave me now, you got to go alone
You got to chase a dream, one that’s all your own
Before it slips away

When you’re flyin’ high, take my heart along
I’ll be the harmony to every lonely song
That you learn to play

When you’re soarin’ through the air
I’ll be your solid ground
Take every chance you dare
I’ll still be there
When you come back down
When you come back down

I’ll keep lookin’ up, waitin’ your return
My greatest fear will be that you will crash and burn
And I won’t feel your fire

I’ll be the other hand that always holds the line
Connectin’ in between your sweet heart and mine
I’m strung out on that wire

And I’ll be on the other end, to hear you when you call
Angel, you were born to fly, and if you get too high
I’ll catch you when you fall
I’ll catch you when you fall

Your memory’s the sunshine every new day brings
I know the sky is calling
Angel, let me help you with your wings

When you’re soarin’ through the air
I’ll be your solid ground
Take every chance you dareI’ll still be there
When you come back down
Take every chance you dare,
I’ll still be there
When you come back down
When you come back down


Slutfredag

Hon har precis kommit hem efter att ha gått sin sista dag på dagis. Det har varit fint, men livets omständigheter gör att hon kommer att bli kontorshund och kollega efter nyår. Själv har jag just kommit hem ifrån min sista dag tillsammans med kollegorna på Four PR. Kommer att gå till kontoret under mellandagarna för att hämta mina prylar och städa mitt skrivbord, men då lär kollegorna inte vara där. Idag bjöd de på lunch och present. De är fina, och jag hade önskat att jag varit bättre tillsammans med dem än jag kunnat vara under de två år vi jobbat tillsammans.

Nåväl, det är slutfredag. Råkar sammanfalla med årets mörkaste dag. Idag var solen som allra minst närvarande. Dessutom har det slumpat sig så att det är den här dagen när det är tre dagar till jul. Då behöver jag lyssna på Tomas Andersson Wijs rader. Några gånger.

 

”Det är tre dar till jul
och ett skitår är slut
och huden kring hjärtat är tunn”

Den där låten är vår. På något sätt sammanfattar den varje år. Tre har det blivit nu. Jag hoppas att nästa gång som det är tre dagar till jul…. att något annat har hänt. Jag orkar inte leva i ständig turbulens.

Gör ett försök att göra något annat nu. På något annat sätt.

2018 får gärna ta slut

Jag känner mig ganska färdig med det här året nu. Jag känner mig ganska färdig med den här fasen av livet. Allt försvinner eller flyter eller förändras. Nu känns det som att det måste hända något nytt, för snart finns det liksom inget kvar. Inget alls.

Måndagsselfien. Inte världens piggaste.

Att vara snäll

Steril och snäll. Så kan jag som sagt sammanfatta mitt eget personliga mediala genomslag den här hösten. Svenska kyrkan i Örebro gör en fin publikation som heter Örebro – Mitt i livet. I decembernumret är temat snällhet och jag figurerar i en fin artikel tillsammans med fem fantastiska människor (bland andra Niklas Orrenius och jag känner mig lite starstruck). Dessutom bra texter med Stefan Einhorn och hela budskapets superstjärna – Ann-Britt, 84. En kyrktant.

Det jag säger är inte så spännande egentligen. Jag uttalar mig om tonen på nätet och säger väl knappast något unikt. Men, jag är glad över att få vara med i ett sammanhang som handlar om snällhet.

Jag vill vara snäll.
Jag vill att alla ska vara det.

En helt vanlig morgon den allra sista jävla november

Hon sitter på andra sidan det lilla bordet. Vi säger inte så mycket, men några ord. Hon går upp och gör sig i ordning. Jag vill dröja mig kvar. Men, hunden drar. Har sina behov. Alla har sina behov och tillfredsställer dem. Jag gör vad jag kan för att hjälpa till och tillfredsställa dem. På väg ut ropar jag upp. Hon hör inte. Är i badrummet med sina lurar.

Hunden och jag går ut. Väjer för alla som går och cyklar och bilar på spikraka kurser. Jag lyssnar på Håkan i mina lurar. Just idag släppte han en ny sång. Med de här orden i texten.

”Jag var en trollkarl utan framtid
Och jag var på väg till paradise
Men när jag kom dit var paradise nerpissat
Helgonen hade åkt fast för fylleflygningar
Och ingen bad längre
Nej de bara predikade
Dom sa

Vänta tills våren
Men vänta inte längre
För åren väntar inte på någon”

När jag lämnar hunden på dagis går jag ut och står still en kort stund. Försöker klarna. Vad är det som hänt? Varför? En kall känsla drar igenom min kropp. Hann vi kramas innan vi skiljdes åt? Någonstans i huden dröjer sig ett litet kroppsminne kvar. Jo, vi hann nog kramas.

Nu går vi över en ny gräns. Som jag aldrig någonsin trodde jag skulle passera. En helt vanlig morgon den allra sista jävla november.

Snäll och lite dum

Jag försöker att vara snäll. Hela tiden. Förstående och lyssnande. Jag tänker att det är det enda sättet jag kan påverka människor på. Börjar inse att det har en tämligen begränsad framgång. Eller ingen alls. Så vad gör jag?

Moment 22.

November i en bild

November är en riktig jäkla skitmånad.

Det är mörkt. Det är kallt. Det är blött.

Och det händer massor av dåliga saker. Så den här bilden får sammanfatta läget.