Slutfredag

Hon har precis kommit hem efter att ha gått sin sista dag på dagis. Det har varit fint, men livets omständigheter gör att hon kommer att bli kontorshund och kollega efter nyår. Själv har jag just kommit hem ifrån min sista dag tillsammans med kollegorna på Four PR. Kommer att gå till kontoret under mellandagarna för att hämta mina prylar och städa mitt skrivbord, men då lär kollegorna inte vara där. Idag bjöd de på lunch och present. De är fina, och jag hade önskat att jag varit bättre tillsammans med dem än jag kunnat vara under de två år vi jobbat tillsammans.

Nåväl, det är slutfredag. Råkar sammanfalla med årets mörkaste dag. Idag var solen som allra minst närvarande. Dessutom har det slumpat sig så att det är den här dagen när det är tre dagar till jul. Då behöver jag lyssna på Tomas Andersson Wijs rader. Några gånger.

 

”Det är tre dar till jul
och ett skitår är slut
och huden kring hjärtat är tunn”

Den där låten är vår. På något sätt sammanfattar den varje år. Tre har det blivit nu. Jag hoppas att nästa gång som det är tre dagar till jul…. att något annat har hänt. Jag orkar inte leva i ständig turbulens.

Gör ett försök att göra något annat nu. På något annat sätt.

2018 får gärna ta slut

Jag känner mig ganska färdig med det här året nu. Jag känner mig ganska färdig med den här fasen av livet. Allt försvinner eller flyter eller förändras. Nu känns det som att det måste hända något nytt, för snart finns det liksom inget kvar. Inget alls.

Måndagsselfien. Inte världens piggaste.

Att vara snäll

Steril och snäll. Så kan jag som sagt sammanfatta mitt eget personliga mediala genomslag den här hösten. Svenska kyrkan i Örebro gör en fin publikation som heter Örebro – Mitt i livet. I decembernumret är temat snällhet och jag figurerar i en fin artikel tillsammans med fem fantastiska människor (bland andra Niklas Orrenius och jag känner mig lite starstruck). Dessutom bra texter med Stefan Einhorn och hela budskapets superstjärna – Ann-Britt, 84. En kyrktant.

Det jag säger är inte så spännande egentligen. Jag uttalar mig om tonen på nätet och säger väl knappast något unikt. Men, jag är glad över att få vara med i ett sammanhang som handlar om snällhet.

Jag vill vara snäll.
Jag vill att alla ska vara det.

En helt vanlig morgon den allra sista jävla november

Hon sitter på andra sidan det lilla bordet. Vi säger inte så mycket, men några ord. Hon går upp och gör sig i ordning. Jag vill dröja mig kvar. Men, hunden drar. Har sina behov. Alla har sina behov och tillfredsställer dem. Jag gör vad jag kan för att hjälpa till och tillfredsställa dem. På väg ut ropar jag upp. Hon hör inte. Är i badrummet med sina lurar.

Hunden och jag går ut. Väjer för alla som går och cyklar och bilar på spikraka kurser. Jag lyssnar på Håkan i mina lurar. Just idag släppte han en ny sång. Med de här orden i texten.

”Jag var en trollkarl utan framtid
Och jag var på väg till paradise
Men när jag kom dit var paradise nerpissat
Helgonen hade åkt fast för fylleflygningar
Och ingen bad längre
Nej de bara predikade
Dom sa

Vänta tills våren
Men vänta inte längre
För åren väntar inte på någon”

När jag lämnar hunden på dagis går jag ut och står still en kort stund. Försöker klarna. Vad är det som hänt? Varför? En kall känsla drar igenom min kropp. Hann vi kramas innan vi skiljdes åt? Någonstans i huden dröjer sig ett litet kroppsminne kvar. Jo, vi hann nog kramas.

Nu går vi över en ny gräns. Som jag aldrig någonsin trodde jag skulle passera. En helt vanlig morgon den allra sista jävla november.

Snäll och lite dum

Jag försöker att vara snäll. Hela tiden. Förstående och lyssnande. Jag tänker att det är det enda sättet jag kan påverka människor på. Börjar inse att det har en tämligen begränsad framgång. Eller ingen alls. Så vad gör jag?

Moment 22.

November i en bild

November är en riktig jäkla skitmånad.

Det är mörkt. Det är kallt. Det är blött.

Och det händer massor av dåliga saker. Så den här bilden får sammanfatta läget.

Drop in hos tatueraren

Jag har utvecklat ett beroende av tatueringar. Som någon slags markering av steg. Att jag rör mig framåt och ritar in de viktigaste stegen under huden. Säkert något psykologiskt som ligger i bakgrunden och spökar. Så idag när min tatuerare Lisa hade Drop in-tider så passade jag på att smita in och tatuera in ett årtal till på tidslinjen på min högra underarm. Eftersom det varit ännu ett jobbigt år, men också väldigt skönt och viktigt sådant.

Så nu sitter siffran 18 och orden HÅLL KURSEN nere i gränslandet mellan höger hand och underarm.

I ett konstigt rum i Malmö

I Malmö. Sitter i ett konstigt rum och jobbar. Eller försöker jobba, åtminstone. Huvudet och magen är fulla av känslor och intryck. Världen utanför rasar samman. I Malmö blåser en iskall vind och kyler ned oss effektivt. Nyhetsflödet hjälper till. Samtidigt hanterar jag något. Tillsammans med andra. Utan att riktigt klara av att göra det tillsammans.

Försöker styra upp en konferens jag ska moderera om ett par veckor. Mail ska skickas. Frågor ska formuleras. Människor ska förstå.

Själv förstår jag allt. Och inget.