Det här med att bo

Jag är trött på att flytta runt. Så därför börjar jag leta ny bostad igen. Den djupare innebörden i detta är ännu oklar.

December 2020

Grått. Pandemi. Döden går i cirklar och närmar sig. Alla människor jag känner som är känsliga kämpar hårt. Lider. Jag mediterar. Försöker hitta lugn. Gör musik. Håller käft. Bråkar ibland. Saknar.

Negativ


Små lätta och irriterande förkylningssymptom i mer än en vecka. Leder både utbildning och var på väg till Stockholm för att leda skärmsänd konferens. Kände att det var ansvarsfullt att testa sig.

Negativ.

Det känns ändå som att det är läge att ställa in allt. Det här viruset sprider sig väldigt effektivt i min hemstad just nu. Öppna butik i slutet av november? Fasen vet hur det ska gå till.

Negativt det också.

Sportstugan är klar på insidan

Åkte till Värmland. Det invändiga arbetet med stugan är i stort sett klart. Lite fix kvar i köket. I övrigt? Tog en promenad på Norra begravningsplatsen med frustrerad mamma som tröttnat på karantän. Om ett par dagar fyller jag 49. Nu börjar det sista officiella året. Allt efter 50 får anses vara bonus.

Om jag skulle ha oturen att behöva begravas i Örebro så har jag hittat platsen. I den del av vår begravningsplats som heter Dungen. Där kan min urna få grävas ned. Men, jag har inte tänkt bli kvar här. Just nu känns det som att det vore ett öde värre än döden. Att tvingas stanna kvar i Örebro även efter döden.

Sprang igen

Sprang igen. Med stumma ben efter helgens golvslipning. Och pollenkänsla i luftvägarna. Runt oset. Tio kilometer. Vansinnigt skönt i första riktiga vårsolen. Varmt, skönt och massor av fågel i reservatet. Älskar kaosljudet från tiotusentals individer. Ganska många männniskor ute också. Trots pandemitider. Eller kanske tack vare.

Eld i bröstet. Tungandad och med en mage som fortfarande inte funkar som den ska. Men, jag har en kropp som orkar springa en mil. I helt okej takt. Trots att den skoningslösa vårsolen avslöjar att jag åldrats tio år den här vintern (som egentligen bara var livets längsta höst). Jag är nu 402 år gammal.

Tack för det.

En vecka

Saker som kan hända under en vecka? Hämta hem en mamma från Tyskland, viruskaosa rent allmänt, jobba och o-jobba samtidigt, göra bokslut, slipa golv i stuga och fundera över hur framtiden egentligen ska bli. Måla golv i stuga.

Allt flyter. Ungefär som vanligt.

Ut på hämtning

Ligger på hotellrum. Isolerad. Försöker fåfängt hålla mig undan den här smittan. Styr mot Tyskland imorgon för att hämta hem min mamma. Som flyttar tillbaka till Örebro. Vi hade inte räknat med det här viruset. Nu blir resan lite onödigt spännande.

Fasta + COVID-19

Halvvägs in i fastan. En bit in i coronahelvetet. Försöker avhålla mig från att kasta mig ut på ett slagfält av dumheter. Men, det är svårt. Allt stänger, men av fel anledningar. Individualismen fortsätter att skörda. Alla mot alla.

Räknar på framtidsprojekt. Men, ser samtidigt min egen långsiktiga inkomst brinna upp. Eller?

Kanske dags att göra om.

Livet, kaoset och zen

Efter att ha läst en bok av Ram Dass om meditation läser jag nu Shunryu Suzuki. Det handlar om zen. Om det kommer att hjälpa mig att acceptera livet jag valt och kaoset det präglas av, eller om det kommer att hjälpa mig att acceptera att jag måste lämna det (eller ändra det i grunden)?

Just nu oklart. En av de där grejerna med zen är ju att inget är. Eller allt bara är som det är. Rörigt? Ja. De gånger jag försöker meditera går det inte. För många tankar, ljud och känslor i kroppen. På yogan funkar det bättre. Kanske för att den hålls i ett rum som inte bär spåren av det där livet. Det är en neutral plats, där jag är omgiven av neutrala människor.

Jag ska fylla 49 om ett par månader. Det känns som 349. De senaste åren har varit många, långa och kämpiga. På lite för många sätt. Det är som att varje sekund av lycka och mening måste tillkämpas. Och betalas med tiodubbla sekunder av kamp och kramp.

Det sägs att vi påverkar nästan inget med våra egna känslor. Att vi snarare alltid reagerar på yttre stimuli. Alltså på vad andra människor gör med/mot oss. Så att det bästa vi kan göra för att bli mer eller mindre av något (lyckligare till exempel) är att byta sällskap. Jag har aldrig trott på det där. Min egna högkänslighet och min tro på det goda gör att jag ser saker hos människor jag bryr mig om i ett lite för romantiskt skimmer.

Jag vill ju tro.

Läser ett kapitel till i boken. Det känns meningslöst. Samtidigt är det glasklart. Jag borde sätta mig på en kudde med rak rygg och nacke. I hel- eller halvlotus. Med händerna i cosmic mudra eller gyan mudra. Och bara andas.

Och låta det som händer hända.