Prata om att vara steril

Maria Sveland frågade mig om jag ville vara med i RFSU Dokumentär och berätta om min vasektomi. Det ville jag. Nu är avsnittet publicerat och i den här  viktiga podden kan du lyssna på något viktigt.

Jag pratar aldrig om det här. Kanske mest för att jag tröttnat på att kokettera med min egen godhet. Eller för att ingen frågar. Jag identifierar mig inte som steril. Det är bara något jag valt att bli för att livet blev så mycket enklare och rimligare så.

Samtidigt så inser jag att om vi pratar mer om det här lilla ingreppet så kan vi bespara mängder av kvinnor ett onödigt hormonexperiment och ställa en av alla obalanser mellan kvinnor och män lite till rätta.

Så lyssna på det här avsnittet av RFSU Dokumentär. Och jag berättar gärna om min vasektomi. Varför jag gjorde den, hur det gick till och vad som hände efteråt.

Jag är glad och tacksam över att Någon och jag fattade det här beslutet. Jag kommer att skämmas resten av mitt liv för att jag inte tänkte på det tidigare. Det är en skuld jag bär på gentemot C. För alltid.

Tillsammans

Vi möts på en trottoar. Jag frågar hur det är. Hon gråter. Jag håller om henne. Länge. Hon skakar. Jag säger att allt ska bli bra. Om och om igen. Vi går in. Pratar länge med kuratorn. Om vad de pratat om på egen hand. Men, samtalet präglas av de där tårarna. Av det akuta läget. Hon säger att hon vill ha antidepressiva. Tårarna rinner ned för kinderna. Vi försöker hitta en väg framåt. Jag försöker, med brusten röst, få henne att förstå att det bara är tillsammans vi kommer att klara av detta. Att hon inte kan göra det ensam. Att det inte är något fel på henne. Att hon inte kan göra mig illa. Att vi måste förstå hur vi hör ihop och att det är så vi kommer att ta oss framåt. Det är så mycket som är så sorgligt och så trasigt.

Hon är mitt barn.

Jag och hennes mamma finns där. Men något gör att vi inte når varandra. Jag vet hur hon har det. Jag har varit där själv. Hela livet. I det mörkret. Ensam. Med alla känslorna. Hon har blivit en mästare i att möta mig. Att säga det jag behöver höra. Men, hon säger inte det hon behöver säga. För sin egen skull. Hon är fjorton år. Utan självkänsla. Rädd för framtiden och nutiden. Med ett diabetesmonster som äter på henne hela tiden. I en verklighet som förändrats totalt sedan vår familj slutade att finnas.

Jag är hennes pappa.

Det här livet med trasiga barn. Med fulla agendor. Hot och hets och kamp och kramp. Det funkar inte för henne. Det funkar inte för mig. Men, det funkar inte att vi försöker hitta lösningarna inom oss själva längre. Vi behöver hjälpa varandra. Vi behöver ta hjälp av andra. Vi måste känna att vi hör ihop. Skratten som försvunnit måste komma tillbaka. Vi behöver känna att vi älskar. Att vi är älskade. Att vi behövs och att det bästa inte har hänt än. Alla de där orden jag använder faller liksom platt på marken. Nu står vi här. Mitt i mörkret. I en värld som tas över av diktatorer. I en värld som snart är förstörd. Omgivna av människor som vill ha mer, mer och mer.

Vi måste vara tillsammans.

Varför är det så svårt?
Varför gör det så ont?
Varför går det i arv?

Jag vet inte. Men nu måste vi ändra på något. Eller allt.

Försöker

Alltså. Jag försöker vara lugn. Försöker inte tjura ihop. Men, gud vad det är svårt. Det här förbannade mörkret. Vindarna, fukten, regnet, kylan. Omgiven av människor som rör sig som maskiner genom staden. Eller staden? Just nu känns den mest som en förvuxen och likriktad by igen. Som rör sig i en riktning jag inte vill röra mig i.

Tänk om jag nån gång skulle få prova att leva mina dagar på en plats där mångfald inte är så svårt. Där den kritiska massan människor gör att olikheter är själva normen och samexistensen inte kan ifrågasättas. Finns den platsen överhuvudtaget?

Har blivit drabbad av Bildas poddcast Livet på jorden. Några av samtalen där är fantastiska. I all sin enkelhet. Livet är i grund och botten ganska enkelt. Men, fasen vad svårt det är att praktisera det där enkla livet när den så kallade vardagen helt och hållet är byggd på svåra saker. Normer och regler, krav och förväntningar, tillväxt och ohållbarhet.

Jag är i något slags läge där allt går rakt in i mig igen. Bara hundpromenaden genom city tar massor av energi. Stressade människor i trafiken behandlar varandra illa. Känner mig mest i vägen.

Imorgon ska jag leda samtal på scen inför en ganska stor publik. Ganska viktiga samtal. Sen ska jag bli intervjuad för en dokumentär om sterilisering. Tidig morgon. Lång dag.

Försöker ta det lugnt. Försöker ha någon slags tro på att allt håller på att bli bra. Men omgivningen signalerar inte riktigt det. Och min egen ryggrad är inte så stark.

Sjuk och missmodig

Fått ett surt virus i övre luftvägarna. Fått en sur insikt om den lokala politikens dysfunktionalitet – ända in i mitt eget parti. Läst de senaste uppdateringarna om läget för klimatförändringarna. Det är en sur måndag med ett sånt där regn som inte ens riktigt regnar, utan mest ligger som en tjock, trött och fuktig vattenridå över allt färglöst.

Vill mest ge upp. Sätta ned fötterna och skrika: FUCK THIS SHIT!

Samtidigt tänker jag på vägar framåt. Och känner lite lust att ta mig vidare åt det hållet. Bort från kamp och kramp och tomma ord. Bort från självcensur och rimlighet. Till en ärligare och mer aktivistisk plats.

Måndagslåg

Sitter i ett väntrum. Måndagslåg. Trött och på något sätt ledsen. Kämpar på med saker jag inte vill kämpa med. Jag är tunnare än glas och känner mig som ett akvarium. Fyllt av tårar. Jag vet inte om det är det förflutna. Eller samtiden. Kanske bara hösten som kommer och tar med sig deppet med det där mörkret.

Lyssnar på Johannes Räihäs fina ”Glas”. Vill gå hem och lägga mig. Att Någon håller om mig och säger att allt ska bli bra. Det där jäkla mantrat jag själv går och upprepar hela tiden.

Men äsch, vi kör väl en klassisk måndag istället. Upp med mungiporna.

Söndagsbluesen

Söndagar. Bluesdagar. Eller kanske inte blues, ändå. Snarare dödsmetall, grindcore eller kängpunk. Det är ju så att söndageftermiddagar är bytesdagar och då river det liksom loss. En får vara tänjbar. Eller krockkudde. Eller bara hålla sig undan.

Men, nu blir det visst middag snart. Jag har ju hämtat mat. Och med lite tur får jag hem min egen tonåring också. Efter att hon varit självständig och försökt skolka från dans, hängt med kompis och ätit middag på eget bevåg utan att kommunicera.

Jag väljer den här vägen.

”Sell me the infection, it’s only for the weak
No need for sympathy, the misery that is me
No need for sympathy, it’s only for the weak
On bleeding knees I accept my fate”

Lagom söndag.

37 kilometer


På ett jäkla löpband. Mitt i natten. Där sätter jag mitt distansrekord. 37,5 kilometer på 4 timmar. Den djupare innebörden i detta är högst oklar.
Timme 1: 11 kilometer
Timme 2: 10 kilometer
Timme 3: 9 kilometer
Timme 4 7,5 kilometer
Kunde inte somna när jag kom hem vid 5-tiden. Ont överallt och mådde illa. Det blir en spännande dag på kontoret och en fantastisk start på en helg med fyra barn.

Allt hänger ihop och rädda människor fattar dåliga beslut

Det går liksom inte att blunda längre. Förbereder vi oss för konflikt, då får vi konflikt. Förbereder vi oss för glädje och lugn, då får vi glädje och lugn. Konflikter gör oss människor rädda. Rädda för att förlora något. Rädda för våld. Rädda för att tappa ansiktet.
Det är så enkelt att konstatera.
Ändå verkar det vara omöjligt att göra.
Min värld krymper. I samma takt som jag drar mig undan konflikterna. Men det finns konflikter jag inte kan dra mig undan. De tar all min energi. Min vakna tid och till och med den tid jag borde sova. Det är värdelöst. Men, jag trodde jag försökte förbereda mig för lugnet. För det harmoniska. För meningen, lyckan och glädjen.
Det vara bara det där med något som skulle lösas först. Just det, konflikten. Det känns som att den aldrig försvinner. Aldrig blir löst.

Kvar finns inga sommarbarn



Så var den lediga tiden över för den här gången. Tre korta, intensiva veckor. Extra allt. Men, nu är det över. Ikväll spelar jag både ”Den öde stranden” och ”Autumn leaves”. Jag hatar den här kvällen. Den är min födelsedag. Ett år till har gått. Och nej, jag lyckades inte vila den här sommaren heller. Nu är Österlen långt borta igen och livet i Kylarköping fortsätter.


















Ny lägenhet, nya insikter


Omlokaliserad. Från Öster till City. Från Oskarsvägen till Trädgårdsgatan. Fem dagar intensivt slutligt nedpackande, flyttande och uppackande. Alla fyra barn på plats från dag ett. Om det fungerar friktionsfritt? Nja. Inte riktigt, men det funkar. Tror jag. Nya insikter om olikheter och likheter. Om svarta hål och svårigheter med att röra sig mellan olika verkligheter.
Och det är väl kanske hela grejen. Vi rör oss mellan verkligheter som borde vara en och samma. Eftersom våra kroppar liksom är begränsade på just det sättet. Hela den här grejen med att både barn och föräldrar efter en separation lever olika liv beroende på vilken vecka det är. Den är liksom ganska knasig.
Och just det, det är väldigt fint att få förvalta ett jättegammalt svart piano. Det ska stämmas, vårdas och spelas på. Det blir fint.