Sportstugan är klar på insidan

Åkte till Värmland. Det invändiga arbetet med stugan är i stort sett klart. Lite fix kvar i köket. I övrigt? Tog en promenad på Norra begravningsplatsen med frustrerad mamma som tröttnat på karantän. Om ett par dagar fyller jag 49. Nu börjar det sista officiella året. Allt efter 50 får anses vara bonus.

Om jag skulle ha oturen att behöva begravas i Örebro så har jag hittat platsen. I den del av vår begravningsplats som heter Dungen. Där kan min urna få grävas ned. Men, jag har inte tänkt bli kvar här. Just nu känns det som att det vore ett öde värre än döden. Att tvingas stanna kvar i Örebro även efter döden.

Sprang igen

Sprang igen. Med stumma ben efter helgens golvslipning. Och pollenkänsla i luftvägarna. Runt oset. Tio kilometer. Vansinnigt skönt i första riktiga vårsolen. Varmt, skönt och massor av fågel i reservatet. Älskar kaosljudet från tiotusentals individer. Ganska många männniskor ute också. Trots pandemitider. Eller kanske tack vare.

Eld i bröstet. Tungandad och med en mage som fortfarande inte funkar som den ska. Men, jag har en kropp som orkar springa en mil. I helt okej takt. Trots att den skoningslösa vårsolen avslöjar att jag åldrats tio år den här vintern (som egentligen bara var livets längsta höst). Jag är nu 402 år gammal.

Tack för det.

En vecka

Saker som kan hända under en vecka? Hämta hem en mamma från Tyskland, viruskaosa rent allmänt, jobba och o-jobba samtidigt, göra bokslut, slipa golv i stuga och fundera över hur framtiden egentligen ska bli. Måla golv i stuga.

Allt flyter. Ungefär som vanligt.

Ut på hämtning

Ligger på hotellrum. Isolerad. Försöker fåfängt hålla mig undan den här smittan. Styr mot Tyskland imorgon för att hämta hem min mamma. Som flyttar tillbaka till Örebro. Vi hade inte räknat med det här viruset. Nu blir resan lite onödigt spännande.

Fasta + COVID-19

Halvvägs in i fastan. En bit in i coronahelvetet. Försöker avhålla mig från att kasta mig ut på ett slagfält av dumheter. Men, det är svårt. Allt stänger, men av fel anledningar. Individualismen fortsätter att skörda. Alla mot alla.

Räknar på framtidsprojekt. Men, ser samtidigt min egen långsiktiga inkomst brinna upp. Eller?

Kanske dags att göra om.

Livet, kaoset och zen

Efter att ha läst en bok av Ram Dass om meditation läser jag nu Shunryu Suzuki. Det handlar om zen. Om det kommer att hjälpa mig att acceptera livet jag valt och kaoset det präglas av, eller om det kommer att hjälpa mig att acceptera att jag måste lämna det (eller ändra det i grunden)?

Just nu oklart. En av de där grejerna med zen är ju att inget är. Eller allt bara är som det är. Rörigt? Ja. De gånger jag försöker meditera går det inte. För många tankar, ljud och känslor i kroppen. På yogan funkar det bättre. Kanske för att den hålls i ett rum som inte bär spåren av det där livet. Det är en neutral plats, där jag är omgiven av neutrala människor.

Jag ska fylla 49 om ett par månader. Det känns som 349. De senaste åren har varit många, långa och kämpiga. På lite för många sätt. Det är som att varje sekund av lycka och mening måste tillkämpas. Och betalas med tiodubbla sekunder av kamp och kramp.

Det sägs att vi påverkar nästan inget med våra egna känslor. Att vi snarare alltid reagerar på yttre stimuli. Alltså på vad andra människor gör med/mot oss. Så att det bästa vi kan göra för att bli mer eller mindre av något (lyckligare till exempel) är att byta sällskap. Jag har aldrig trott på det där. Min egna högkänslighet och min tro på det goda gör att jag ser saker hos människor jag bryr mig om i ett lite för romantiskt skimmer.

Jag vill ju tro.

Läser ett kapitel till i boken. Det känns meningslöst. Samtidigt är det glasklart. Jag borde sätta mig på en kudde med rak rygg och nacke. I hel- eller halvlotus. Med händerna i cosmic mudra eller gyan mudra. Och bara andas.

Och låta det som händer hända.

Insikter från haverikommissionen

Relationer kan bara finnas så länge människorna i dem behandlar varandra med kärlek, respekt, nyfikenhet och vill varandra väl. Så länge människor vill ge varandra något. Som gör gott för någon annan.

Kunskap, kärlek, känsla och upplysning avlivar egot. Och det är bra. När jag slutar kämpa för att tillfredsställa mig själv blir det lättare för mig att vara mig själv. Eller rättare sagt vara inget. Men, samtidigt en del av något större. Vara en del av allt som finns runt om mig. Då blir ett träd, en gris eller en annan människa på riktigt jämlik mig själv. Då är vi lika mycket – och lika lite – värda. Vi är varandra. Då blir det lättare att mötas.

Det finns ganska mycket i den kultur jag lever i som gör det väldigt svårt att leva med de här insikterna. Kamp, kramp, tävling och brist på mening. En systematisk flykt från det som gör ont, men skapar mening. Till det som bedövar, men är meningslöst. Tanken gör vad den kan för att försvara allt jag har lärt mig. Tanken försöker vinna över känslan. Men den där känslan bara växer.

Det är nog i ingentinget meningen finns. Där upphör kampen. Och rötterna får näring. Eftersom inget är allt.

(Eller uttryckt för att passa i det som många kallar verkligheten: Jag har börjat meditera.)

Det här med att vara en man

Sitter på kafé i Stockholm. Ska träffa en frilansjournalist som skriver om vasektomi. Resultat kommer att publiceras av Aftonbladet. Det handlar alltså om det där lilla ingreppet jag gjorde för några år sedan, som gör att jag inte längre kan bli pappa. Misstänker att samtalet kommer handla en del om manlighet. Eller fördomar om manlighet. Tycker att det känns lite ironiskt att just jag ska sitta och prata om sådant. Jag som inte ens vill vara man. Åtminstone inte enligt de sociala normer manligheten innebär i samhället jag lever i.

Egentligen är det nog det jag vill prata om. Inte om två snitt, mina sädesledare och utseendet på min pung och min utlösning eller min sexlust. De här sakerna är ganska ointressanta för de flesta. Däremot allt dumhet och alla de fördomar som gör att män kan gå runt hela livet som oladdade vapen i någon slags maktordning utan att ta ansvar för….. livet.

Det borde vara intressant för de flesta.

Ögon

Titta på ögat. Se hur ljuset liksom gör ögat tydligt. Se blicken. Långt bort. Vad ser hon? Tänker? Känner. Hon är tre år, kanske fyra. Lilla barnet. Så många år sedan. Nu har det dykt upp små kärlskador i det där ögat. Tretton år med diabetes. Ett blodsocker vi – hon, hennes mamma och jag – inte lyckas få ned på nivåer som gör att de där skadorna inte kommer. Eller åtminstone skjuts upp i nån slags okänd utopisk framtid.

Jag tror inte på den där framtiden. Önskar att jag kunde skriva att jag inte tror på den längre, men jag har egentligen aldrig trott på den. Om hon ska ta sig in i en framtid där hon kan leva ett meningsfullt och friskt liv så måste hon jobba så mycket hårdare. På så många sätt. Utmaningen i att hantera den där förbannade sjukdomen klarar vi inte riktigt av.

Det är liksom fail på fail på fail. Trots att jag jobbar så hårt jag kan. Trots att det förändrar mitt liv mest hela tiden. Inget jag gör räcker riktigt till. Jag kan inte styra över hennes kropp. Och det spelar inte någon som helst roll att jag intellektuellt kan förstå att jag inte kan trolla bort det här.

Hjärnan kan liksom dra åt helvete i det här. Hon är mitt lilla barn. Hennes ögon är världens vackraste och hon ska kunna se klart och hitta sin egen tydlighet. Till och med i den här jäkla världen.

Det är högst personligt. Och det är känslor det handlar om. Vad kunde det annars vara? Jag älskar henne.

Så vad kan jag göra? Hur kan jag fokusera? Vara rätt?