Insikter från haverikommissionen

Relationer kan bara finnas så länge människorna i dem behandlar varandra med kärlek, respekt, nyfikenhet och vill varandra väl. Så länge människor vill ge varandra något. Som gör gott för någon annan.

Kunskap, kärlek, känsla och upplysning avlivar egot. Och det är bra. När jag slutar kämpa för att tillfredsställa mig själv blir det lättare för mig att vara mig själv. Eller rättare sagt vara inget. Men, samtidigt en del av något större. Vara en del av allt som finns runt om mig. Då blir ett träd, en gris eller en annan människa på riktigt jämlik mig själv. Då är vi lika mycket – och lika lite – värda. Vi är varandra. Då blir det lättare att mötas.

Det finns ganska mycket i den kultur jag lever i som gör det väldigt svårt att leva med de här insikterna. Kamp, kramp, tävling och brist på mening. En systematisk flykt från det som gör ont, men skapar mening. Till det som bedövar, men är meningslöst. Tanken gör vad den kan för att försvara allt jag har lärt mig. Tanken försöker vinna över känslan. Men den där känslan bara växer.

Det är nog i ingentinget meningen finns. Där upphör kampen. Och rötterna får näring. Eftersom inget är allt.

(Eller uttryckt för att passa i det som många kallar verkligheten: Jag har börjat meditera.)

Det här med att vara en man

Sitter på kafé i Stockholm. Ska träffa en frilansjournalist som skriver om vasektomi. Resultat kommer att publiceras av Aftonbladet. Det handlar alltså om det där lilla ingreppet jag gjorde för några år sedan, som gör att jag inte längre kan bli pappa. Misstänker att samtalet kommer handla en del om manlighet. Eller fördomar om manlighet. Tycker att det känns lite ironiskt att just jag ska sitta och prata om sådant. Jag som inte ens vill vara man. Åtminstone inte enligt de sociala normer manligheten innebär i samhället jag lever i.

Egentligen är det nog det jag vill prata om. Inte om två snitt, mina sädesledare och utseendet på min pung och min utlösning eller min sexlust. De här sakerna är ganska ointressanta för de flesta. Däremot allt dumhet och alla de fördomar som gör att män kan gå runt hela livet som oladdade vapen i någon slags maktordning utan att ta ansvar för….. livet.

Det borde vara intressant för de flesta.

Ögon

Titta på ögat. Se hur ljuset liksom gör ögat tydligt. Se blicken. Långt bort. Vad ser hon? Tänker? Känner. Hon är tre år, kanske fyra. Lilla barnet. Så många år sedan. Nu har det dykt upp små kärlskador i det där ögat. Tretton år med diabetes. Ett blodsocker vi – hon, hennes mamma och jag – inte lyckas få ned på nivåer som gör att de där skadorna inte kommer. Eller åtminstone skjuts upp i nån slags okänd utopisk framtid.

Jag tror inte på den där framtiden. Önskar att jag kunde skriva att jag inte tror på den längre, men jag har egentligen aldrig trott på den. Om hon ska ta sig in i en framtid där hon kan leva ett meningsfullt och friskt liv så måste hon jobba så mycket hårdare. På så många sätt. Utmaningen i att hantera den där förbannade sjukdomen klarar vi inte riktigt av.

Det är liksom fail på fail på fail. Trots att jag jobbar så hårt jag kan. Trots att det förändrar mitt liv mest hela tiden. Inget jag gör räcker riktigt till. Jag kan inte styra över hennes kropp. Och det spelar inte någon som helst roll att jag intellektuellt kan förstå att jag inte kan trolla bort det här.

Hjärnan kan liksom dra åt helvete i det här. Hon är mitt lilla barn. Hennes ögon är världens vackraste och hon ska kunna se klart och hitta sin egen tydlighet. Till och med i den här jäkla världen.

Det är högst personligt. Och det är känslor det handlar om. Vad kunde det annars vara? Jag älskar henne.

Så vad kan jag göra? Hur kan jag fokusera? Vara rätt?

Ensam blir ensam

Efter en lång tid av utmaningar, ångest, oro, en känsla av att inte riktigt funka, passa in, att bli överväldigad. Efter en tid av utredning så fick vi reda på något viktigt idag.

Mitt lilla, fina, särskilda barn. Nej, hon har efter tester, intervjuer och utvärderingar inte fått någon diagnos. Det finns inte någon neuropsykiatrisk diagnos att ställa på henne. Ändå kommer hon att behöva extra stöd och anpassning i skolan. Och hon kommer att behöva lära sig andra sätt att skapa ett liv där hon får vara lycklig istället för orolig.

Hon är särbegåvad.
Hon är högkänslig.

I en tid och en kultur som gör det utmanande för henne att vara sig själv. Det vandrar vidare längs generationerna. Jag vet hur det är. Att känna sig som en trehundrafemtioåring som söker förståelse hos människor som inte förstår. Hur svårt det är att hitta andra som funkar på liknande sätt.

Vi har haft svårt att knyta an till varandra ibland. Hon och jag. Eller det kanske mest är jag som haft det. Men idag sades det några saker som fick mig att förstå något.

Om henne. Om mig själv.

Nu får vi liksom ta hand om varandra och den insikten. Mitt lilla barn och jag.

Hjärndöden

Denna ständiga jäkla multitasking med snabb uppkoppling och ständigt onlinelevande. Den dödar min hjärna.

Jag vill göra en sak i taget.

Utsikter för sommaren

Det blev en ensam midsommar igen. Ett gummiband är lite för utdraget och ansträngt. Oklart om det är mer avspänt nu. Well, har fått tid att tänka åtminstone. Kanske inte tankar jag ville ha, men ändå. Framtiden är lite oklar. Som vanligt. Det är nog dags att göra den lite mer klar.

Kanske blir det sommarens tema?
Nu. Eller aldrig. Dags att fatta beslut.

Idag är det söndag. Hela dagen har jag tänkt på mitt lilla barn och hennes mamma. Som suttit på ett flyg mellan Stockholm och Los Angeles. Jag tror att de landat nu och att det gick bra. Nu ska de återförenas med vårt stora barn. En vecka i Kalifornien. Fint för dem.

I Örebro börjar vi om imorgon. Siktar mot Almedalen och vårens sista jobb. Sedan blir nån vecka ledigt i Skåne och Danmark. Efter det vet jag inte. Men något kommer hända mellan nu och då. Som troligen avgör allt.

Ett par dygn på egen hand gjorde att jag fick tid och lust att göra musik igen. Två låtar blev det. Två remixade tal. Två helt olika uttryck, men jag tror att båda platsar på dansgolvet när vi har den där stora festen kvällen innan jorden går under.

I den här låten remixar jag ett makalöst tal av Philip Wollen, före detta finansman och nu filantrop och djurrättsaktivist. Det blev en ganska dyster ljudmatta där gitarrer och eko liksom är grejen.

Den här är mer dansant och elektronisk. Eller retro. Jag vill alltid att det ska låta som något som skulle platsa i soundtracket till ”Flykten från New York”. Så fortfarande ganska dystert när jag remixar Paul Gildings stenhårda TED-talk från 2012.

De där låtarna sammanfattar väl ungefär läget. Hur jag mår och allt det där. Utsikten för sommaren? Jag hoppas på siktförbättring.

Måste stänga av några grejer

Så här ser startskärmen ut på min telefon nu. Orkar inte med alla inkommande krav, önskemål och uttryck längre. Multitaskingen dödar för många hjärnceller. Gör att jag inte är närvarande i de relationer som är viktigast för mig. Och kanske framför allt får online-livet mig att känna mig steget efter. Hela jäkla tiden.

Jag hoppar in och ut ur tekniken. Har provat att pausa/radera mina konton i sociala medier. Och lite annat. Men kommer tillbaka hela tiden. Anledningen är egentligen ganska enkel. Det blir väldigt ensamt när alla andra är kvar.

Nu försöker jag åtminstone att tygla mobilen. Ska smaka på den här strukturen. Har packat ned alla andra appar i mappar och lagt dem ett antal swipes från startskärmen. Har inte vågat radera mail-appen och webbläsaren än. Men, vill göra det.

Min kropp klarar inte av att leva fragmentariskt längre.

Man vänjer sig… inte.

Energin försvann. Igen. Kanske för många dagar utan rätt närhet och beröring. Kanske lite för många tankar och för få känslor. Eller rättare sagt för många tankar som skapar jobbiga känslor istället för sköna känslor som skapar bra tankar.

Konflikter här, konflikter där. Och en röd tråd är att min svaghet provocerar.

Jag är så oerhört trött på att vara högkänslig i en okänslig värld. Det funkar så jäkla dåligt i det långa loppet. Jag kommer aldrig att vänja mig vid det där loppet alla verkar springa. Jag kommer aldrig att köpa det där förhållningssättet om att säga en sak för att sen göra tvärtom.

Det lönar sig inte att göra som jag gör. Men, jag kan inte göra på något annat sätt. Men utsikten om en framtid där det fortsätter att vara så här känns inte så lockande. Så om alla bara blir lite känsligare så vore det fint.

Överkörd

Blev överkörd av nån slags vardagsvägg. Igen. Känner mig som den där kulan i ett fllipperspel. Försöker att få nån slags kontroll, men jag bara studsar hit och dit. Samtidigt har något hänt inne i kroppen och jag vaknar varje morgon med en stark smärta uppe i ryggen.

Hej april.

Det här med åldrandet

Var med Ella i kyrkan idag. Obligatorisk högmässa för konfirmanderna. Blev berörd när prästen läste upp namnen på de i församlingen som dött under veckan. En kvinna var 49 år gammal.

Jag fyller 48 om fem månader. Men känner i kroppen att jag åldras väldigt snabbt just nu. Min kropp håller på att rusa ikapp min inre gamling. Kroppen liksom börjar tappa sugen i ytterkanterna.

Den djupare innebörden i detta är nog ganska glasklar. Livet är inte för evigt.