På grund

Ensam i stugan. Vinder viner och regnet faller. Hunden är trött och håglös. Vill inte äta. Vi har gått på grund. Livet i exil fortsätter. Självvalt? Kanske. Funderar lite över vägval. Såna jag gjort som förändrat mitt liv. Några var bra, andra var det inte. Vägval andra gjort som förändrat mitt liv.

Jag är trött. Kroppen fortsätter brytas ned. Ska ju tillbaka till jorden. Jag känner det som en ständigt närvarande smärta i nedre delen av magen. Jag känner det som en ständigt molande känsla i ryggen.

Det är skönt att vara ensam. Ständiga impulser och begär försvinner. Jag behöver inte vara i andras kamp och hets. Men jag saknar närheten. Jag längtar efter att kunna lita på någon. Känna någon slags förutsägbarhet i tillvaron. För fem år sedan förändrades allt. Sedan dess har allt flutit. Förändrats om och om igen.

Inget är allt. Allt är inget.

Men det känns lite för isolerat på grundet jag står på. Jag saknar barnen som kallar mig pappa. De som inte verkar känna sig nära mig längre. Jag saknar lusten av att vara på väg någonstans. Mot bättre tider. Jag forsätter att sakna mina bröder och mina föräldrar.

Och jag saknar någon. Någon jag valde att gå tillsammans med. Som det inte verkar gå att gå tillsammans med. Vi måste visst gå på varsin väg. Som kanske kan korsas ibland.

Läser ord jag skrivit tidigare. Inser att jag längtar efter sällskap. Jag vill vara med människor jag kan lita på. Som vill mig väl. Som jag vill väl. Som har tid, lust och känner mening i tillsammansskapet.

För en tid sedan fick jag en fråga. Den handlade om hur jag planerar att fira min femtioårsdag. Den närmar sig. Jag vet inte. Med människor som tycker att den är värd att fira kanske? Jag har haft en tanke på att bjuda in till någon slags tacksägelse. Där det är jag som håller talen. En rad tacktal till människor som hjälpt mig. Som gjort saker för mina vägval.

Men just nu, här på grundet, har jag lite svårt att tänka på det. Eftersom jag inte vet vart jag är på väg just nu. Kan inte bli kvar här. Men har ingen aning om hur jag ska ta mig vidare.

Tittar på bilden. Ser det trasiga ansiktet. Börjar googla.

Kärlek eller vänskap?

Tänk om förälskelsen tar slut. Att passionens klarhet grumlas och synen blir så där vardagsgrå-starrig igen. Vad händer då? Vad händer om det visar sig att grunderna för en djupare vänskap saknas? Tänk om det går att bli passionerat förälskad i en människa det senare inte går att vara vän med.

Det skulle ju vara helt orimligt. Då skulle ju passionen vara något helt annat än kärlek. Och en lögn från det första ögonblicket.

Jag tror att gamla sår inte läker. Kanske lär vi oss att leva med dem, kanske är de infekterade hela livet. Läker, det gör de sällan. Men, vi lockas att tro det i en hetsätande snabbmatskonsumtionskultur som helt bygger på att lösningen till ditt nya lyckliga liv finns där nånstans. Du måste bara köpa rätt pryl eller rätt behandling. Hitta rätt människa. Rätt hus. Rätt barn.

Sen går vi tillbaka till GÅ igen. Börjar om. Upprepar. Livet verkar vara en loop. Där det går lite fortare och blir lite hetsigare för varje varv. Någon dag kommer motorn att gå sönder. Då blir allt stilla. Kanske är det då som den där klarsynta passionen får plats. Som Tomas Tranströmer skriver i ”Flygblad”:

Det tysta raseriet klottrar på väggen inåt.
Fruktträd i blom, göken ropar.
Det är vårens narkos. Men det tysta raseriet
målar sina slagord baklänges i garagen.

Vi ser allt och ingenting, men raka som periskop
hanterade av underjordens skygga besättning.
Det är minuternas krig. Den gassande solen
står över lasarettet, lidandets parkering.

Vi levande spikar nedhamrade i samhället.
En dag ska vi lossna från allt.
Vi ska känna dödens luft under vingarna
och bli mildare och vildare än här.”

Ibland längtar jag dit. Vill bli både mildare och vildare.

28 maj klockan 17:59

Sitter ett tåg österut. Ska gå av i Flemingsberg om en timme eller så. Det har gått månader sedan jag åkte tåg senast. För det är ju den våren. Utanför är försommarlandskapet väldigt vackert. Jag vill liksom kliva ut genom rutan och bara gå.

Omstart, Värmland och Skåne

Haveri. Tänker på avståndet och åker till stugan. Vilda och jag. Tystnad. Tankar. Känslor. Hur startar en om något som verkar svårt att starta om? Är det dags nu att ta klivet söderut, och bara ta emot det som kan komma av det beslutet? Försöker stanna upp. Andas. Öppnar dörren till skogen. Den kalla morgonluften är klar. Stannar upp i den klarheten en stund. Tänker på avståndet.



Livet, kaoset och zen

Efter att ha läst en bok av Ram Dass om meditation läser jag nu Shunryu Suzuki. Det handlar om zen. Om det kommer att hjälpa mig att acceptera livet jag valt och kaoset det präglas av, eller om det kommer att hjälpa mig att acceptera att jag måste lämna det (eller ändra det i grunden)?

Just nu oklart. En av de där grejerna med zen är ju att inget är. Eller allt bara är som det är. Rörigt? Ja. De gånger jag försöker meditera går det inte. För många tankar, ljud och känslor i kroppen. På yogan funkar det bättre. Kanske för att den hålls i ett rum som inte bär spåren av det där livet. Det är en neutral plats, där jag är omgiven av neutrala människor.

Jag ska fylla 49 om ett par månader. Det känns som 349. De senaste åren har varit många, långa och kämpiga. På lite för många sätt. Det är som att varje sekund av lycka och mening måste tillkämpas. Och betalas med tiodubbla sekunder av kamp och kramp.

Det sägs att vi påverkar nästan inget med våra egna känslor. Att vi snarare alltid reagerar på yttre stimuli. Alltså på vad andra människor gör med/mot oss. Så att det bästa vi kan göra för att bli mer eller mindre av något (lyckligare till exempel) är att byta sällskap. Jag har aldrig trott på det där. Min egna högkänslighet och min tro på det goda gör att jag ser saker hos människor jag bryr mig om i ett lite för romantiskt skimmer.

Jag vill ju tro.

Läser ett kapitel till i boken. Det känns meningslöst. Samtidigt är det glasklart. Jag borde sätta mig på en kudde med rak rygg och nacke. I hel- eller halvlotus. Med händerna i cosmic mudra eller gyan mudra. Och bara andas.

Och låta det som händer hända.

Jag sammanfattar tiotalet

Råkade läsa min sammanfattning av nollnoll-talet igår. Så här kommer en sammanfattning av tiotalet:

Flyttade från Stockholm tillbaka till Örebro. Från villaliv till stadsliv i lägenhet. Försörjde mig själv fullt ut i egen firma. Det gick bra. Sen gick relationen sönder. Jag sökte ett jobb. Vi skilde oss. Jag gjorde henne väldigt illa. Någon annan blev förälskad i mig. Jag blev förälskad tillbaka. Vi kom från två helt olika håll, helt olika i allt. Mycket gjorde ont i många år, samtidigt som kärleken bara växte. Himmel och helvete. I världen utanför blev demokratin försvagad, tillväxten växte allt mer och den globala uppvärmningen växte i samma takt. Jag har varit mer olycklig än lycklig. Började meditera den senaste månaden av årtiondet. Den djupare meningen i detta är glasklar. Jag har gått hundratals timmar i terapi och förstått hur tidigare relationer påverkat mig, liksom insikten av att jag har stort behov av lugn och ro eftersom mitt högkänsliga jag inte klarar av hetsen, tempot och aggressionen i den där samhälleliga jakten på något jag inte ens vet vad det är. Jag vill bara känna mening och kärlek. I en värld som vill något helt annat.

Någonstans känns det som att det inte kommer att bli några fler sammanfattningar av årtionden från de här fingrarna.

Havet och…. allt

Det blåste stormvindar. Men jag fick står där ett par minuter och titta ut över havet. Det är som att allt liksom stannar upp en stund. Känslan av att vara inget och allt samtidigt. För mig blir den inte starkare än vid havet. Jag längtar till havet. Hela tiden.

Under natten åkte jag över det. Nu sitter jag på ett tåg österut. Vi har lämnat kusten och äter oss inåt landet. Det känns som att greppet runt halsen är tillbaka.

Nån gång ska jag ta mig ur det. Och ta en promenad vid havet varje dag.

Meningen

Vi måste tänka mer på den.
Vi måste prata mer om den.
Framförallt så måste vi känna den.

Meningen.

Om vi inte lever meningsfulla liv.
Om vi inte gör meningsfulla saker.
Om vi inte hjälper varandra att hitta och skapa mening.

Då kommer inte heller vårt samhälle att bli särskilt meningsfullt.

Kampen och krampen om att få bestämma eller definiera eller äga måste upphöra. Den leder inte mig eller samhället jag lever i någon riktning alls. Så länge den där krampen ersätter meningen så kommer vi att vara fast i en kultur där ekonomi och teknologi är det som tar oss vidare. Rakt in i vår egen utrotning.

Jag tror att vi kan bättre. Om vi söker meningen.

Hur gör vi då det? Det kan jag inte svara på. Men jag tänker att en bra grej att börja med är att sluta göra meningslösa saker som bidrar till ett meningslöst samhälle. Ja, det råkar vara så att vi alla ska dö. Förr eller senare. Insikten om detta oundvikliga drabbar oss på olika sätt vid olika tillfällen. Men hur vi än gör kommer vi inte att kunna fly från livets enda måste. Att vi måste dö.

Det finns någon konstig mening i det. Kanske kan den guida oss. Kanske inte. Men att välja meningslösa saker för att slippa tänka på att livet i all väsentlighet innebär ett tillfälligt uppehållstillstånd på planeten är en dålig strategi. Det visar naturvetenskapen. Vår ekonomiska och materiella jakt på evigt liv leder inte till evigt liv. Däremot till en ekonomisk tillväxt som effektivt ökar våra utsläpp av gaser, gifter och annat som planeten inte har plats för.

Vi kommer alla att dö som individer. Men meningslösheten kommer att döda oss som art. Om vi inte försöker leva meningsfulla liv istället. Som en del av något större. Utan att skada oss själva eller andra under den korta tid vi får på oss.

Likgiltigheten

Trött på stan. Väggarna kryper närmare. Tar bilen ut till fälten som får vara nån slags substitut för det där havet jag längtar till. Försöker släppa ut några känslor och tankar här. Men, idag går det inte. Himlen är tung och regnet faller. Inget flyger fritt. Allt tyngs ned av nån slags likgiltighet.  Jag åker ut för att känna mening. Lite desperat. Idag fanns den inte där.

Så jag startar bilen igen. Åker tillbaka till skrivbordet och presterandet. Autopiloten är på och jag känner ingenting. Eller kanske samma likgiltighet som himlen.