Kärlek eller vänskap?

Tänk om förälskelsen tar slut. Att passionens klarhet grumlas och synen blir så där vardagsgrå-starrig igen. Vad händer då? Vad händer om det visar sig att grunderna för en djupare vänskap saknas? Tänk om det går att bli passionerat förälskad i en människa det senare inte går att vara vän med.

Det skulle ju vara helt orimligt. Då skulle ju passionen vara något helt annat än kärlek. Och en lögn från det första ögonblicket.

Jag tror att gamla sår inte läker. Kanske lär vi oss att leva med dem, kanske är de infekterade hela livet. Läker, det gör de sällan. Men, vi lockas att tro det i en hetsätande snabbmatskonsumtionskultur som helt bygger på att lösningen till ditt nya lyckliga liv finns där nånstans. Du måste bara köpa rätt pryl eller rätt behandling. Hitta rätt människa. Rätt hus. Rätt barn.

Sen går vi tillbaka till GÅ igen. Börjar om. Upprepar. Livet verkar vara en loop. Där det går lite fortare och blir lite hetsigare för varje varv. Någon dag kommer motorn att gå sönder. Då blir allt stilla. Kanske är det då som den där klarsynta passionen får plats. Som Tomas Tranströmer skriver i ”Flygblad”:

Det tysta raseriet klottrar på väggen inåt.
Fruktträd i blom, göken ropar.
Det är vårens narkos. Men det tysta raseriet
målar sina slagord baklänges i garagen.

Vi ser allt och ingenting, men raka som periskop
hanterade av underjordens skygga besättning.
Det är minuternas krig. Den gassande solen
står över lasarettet, lidandets parkering.

Vi levande spikar nedhamrade i samhället.
En dag ska vi lossna från allt.
Vi ska känna dödens luft under vingarna
och bli mildare och vildare än här.”

Ibland längtar jag dit. Vill bli både mildare och vildare.

28 maj klockan 17:59

Sitter ett tåg österut. Ska gå av i Flemingsberg om en timme eller så. Det har gått månader sedan jag åkte tåg senast. För det är ju den våren. Utanför är försommarlandskapet väldigt vackert. Jag vill liksom kliva ut genom rutan och bara gå.

Omstart, Värmland och Skåne

Haveri. Tänker på avståndet och åker till stugan. Vilda och jag. Tystnad. Tankar. Känslor. Hur startar en om något som verkar svårt att starta om? Är det dags nu att ta klivet söderut, och bara ta emot det som kan komma av det beslutet? Försöker stanna upp. Andas. Öppnar dörren till skogen. Den kalla morgonluften är klar. Stannar upp i den klarheten en stund. Tänker på avståndet.



Livet, kaoset och zen

Efter att ha läst en bok av Ram Dass om meditation läser jag nu Shunryu Suzuki. Det handlar om zen. Om det kommer att hjälpa mig att acceptera livet jag valt och kaoset det präglas av, eller om det kommer att hjälpa mig att acceptera att jag måste lämna det (eller ändra det i grunden)?

Just nu oklart. En av de där grejerna med zen är ju att inget är. Eller allt bara är som det är. Rörigt? Ja. De gånger jag försöker meditera går det inte. För många tankar, ljud och känslor i kroppen. På yogan funkar det bättre. Kanske för att den hålls i ett rum som inte bär spåren av det där livet. Det är en neutral plats, där jag är omgiven av neutrala människor.

Jag ska fylla 49 om ett par månader. Det känns som 349. De senaste åren har varit många, långa och kämpiga. På lite för många sätt. Det är som att varje sekund av lycka och mening måste tillkämpas. Och betalas med tiodubbla sekunder av kamp och kramp.

Det sägs att vi påverkar nästan inget med våra egna känslor. Att vi snarare alltid reagerar på yttre stimuli. Alltså på vad andra människor gör med/mot oss. Så att det bästa vi kan göra för att bli mer eller mindre av något (lyckligare till exempel) är att byta sällskap. Jag har aldrig trott på det där. Min egna högkänslighet och min tro på det goda gör att jag ser saker hos människor jag bryr mig om i ett lite för romantiskt skimmer.

Jag vill ju tro.

Läser ett kapitel till i boken. Det känns meningslöst. Samtidigt är det glasklart. Jag borde sätta mig på en kudde med rak rygg och nacke. I hel- eller halvlotus. Med händerna i cosmic mudra eller gyan mudra. Och bara andas.

Och låta det som händer hända.

Jag sammanfattar tiotalet

Råkade läsa min sammanfattning av nollnoll-talet igår. Så här kommer en sammanfattning av tiotalet:

Flyttade från Stockholm tillbaka till Örebro. Från villaliv till stadsliv i lägenhet. Försörjde mig själv fullt ut i egen firma. Det gick bra. Sen gick relationen sönder. Jag sökte ett jobb. Vi skilde oss. Jag gjorde henne väldigt illa. Någon annan blev förälskad i mig. Jag blev förälskad tillbaka. Vi kom från två helt olika håll, helt olika i allt. Mycket gjorde ont i många år, samtidigt som kärleken bara växte. Himmel och helvete. I världen utanför blev demokratin försvagad, tillväxten växte allt mer och den globala uppvärmningen växte i samma takt. Jag har varit mer olycklig än lycklig. Började meditera den senaste månaden av årtiondet. Den djupare meningen i detta är glasklar. Jag har gått hundratals timmar i terapi och förstått hur tidigare relationer påverkat mig, liksom insikten av att jag har stort behov av lugn och ro eftersom mitt högkänsliga jag inte klarar av hetsen, tempot och aggressionen i den där samhälleliga jakten på något jag inte ens vet vad det är. Jag vill bara känna mening och kärlek. I en värld som vill något helt annat.

Någonstans känns det som att det inte kommer att bli några fler sammanfattningar av årtionden från de här fingrarna.

Havet och…. allt

Det blåste stormvindar. Men jag fick står där ett par minuter och titta ut över havet. Det är som att allt liksom stannar upp en stund. Känslan av att vara inget och allt samtidigt. För mig blir den inte starkare än vid havet. Jag längtar till havet. Hela tiden.

Under natten åkte jag över det. Nu sitter jag på ett tåg österut. Vi har lämnat kusten och äter oss inåt landet. Det känns som att greppet runt halsen är tillbaka.

Nån gång ska jag ta mig ur det. Och ta en promenad vid havet varje dag.

Meningen

Vi måste tänka mer på den.
Vi måste prata mer om den.
Framförallt så måste vi känna den.

Meningen.

Om vi inte lever meningsfulla liv.
Om vi inte gör meningsfulla saker.
Om vi inte hjälper varandra att hitta och skapa mening.

Då kommer inte heller vårt samhälle att bli särskilt meningsfullt.

Kampen och krampen om att få bestämma eller definiera eller äga måste upphöra. Den leder inte mig eller samhället jag lever i någon riktning alls. Så länge den där krampen ersätter meningen så kommer vi att vara fast i en kultur där ekonomi och teknologi är det som tar oss vidare. Rakt in i vår egen utrotning.

Jag tror att vi kan bättre. Om vi söker meningen.

Hur gör vi då det? Det kan jag inte svara på. Men jag tänker att en bra grej att börja med är att sluta göra meningslösa saker som bidrar till ett meningslöst samhälle. Ja, det råkar vara så att vi alla ska dö. Förr eller senare. Insikten om detta oundvikliga drabbar oss på olika sätt vid olika tillfällen. Men hur vi än gör kommer vi inte att kunna fly från livets enda måste. Att vi måste dö.

Det finns någon konstig mening i det. Kanske kan den guida oss. Kanske inte. Men att välja meningslösa saker för att slippa tänka på att livet i all väsentlighet innebär ett tillfälligt uppehållstillstånd på planeten är en dålig strategi. Det visar naturvetenskapen. Vår ekonomiska och materiella jakt på evigt liv leder inte till evigt liv. Däremot till en ekonomisk tillväxt som effektivt ökar våra utsläpp av gaser, gifter och annat som planeten inte har plats för.

Vi kommer alla att dö som individer. Men meningslösheten kommer att döda oss som art. Om vi inte försöker leva meningsfulla liv istället. Som en del av något större. Utan att skada oss själva eller andra under den korta tid vi får på oss.

Likgiltigheten

Trött på stan. Väggarna kryper närmare. Tar bilen ut till fälten som får vara nån slags substitut för det där havet jag längtar till. Försöker släppa ut några känslor och tankar här. Men, idag går det inte. Himlen är tung och regnet faller. Inget flyger fritt. Allt tyngs ned av nån slags likgiltighet.  Jag åker ut för att känna mening. Lite desperat. Idag fanns den inte där.

Så jag startar bilen igen. Åker tillbaka till skrivbordet och presterandet. Autopiloten är på och jag känner ingenting. Eller kanske samma likgiltighet som himlen.

Ensam blir ensam

Efter en lång tid av utmaningar, ångest, oro, en känsla av att inte riktigt funka, passa in, att bli överväldigad. Efter en tid av utredning så fick vi reda på något viktigt idag.

Mitt lilla, fina, särskilda barn. Nej, hon har efter tester, intervjuer och utvärderingar inte fått någon diagnos. Det finns inte någon neuropsykiatrisk diagnos att ställa på henne. Ändå kommer hon att behöva extra stöd och anpassning i skolan. Och hon kommer att behöva lära sig andra sätt att skapa ett liv där hon får vara lycklig istället för orolig.

Hon är särbegåvad.
Hon är högkänslig.

I en tid och en kultur som gör det utmanande för henne att vara sig själv. Det vandrar vidare längs generationerna. Jag vet hur det är. Att känna sig som en trehundrafemtioåring som söker förståelse hos människor som inte förstår. Hur svårt det är att hitta andra som funkar på liknande sätt.

Vi har haft svårt att knyta an till varandra ibland. Hon och jag. Eller det kanske mest är jag som haft det. Men idag sades det några saker som fick mig att förstå något.

Om henne. Om mig själv.

Nu får vi liksom ta hand om varandra och den insikten. Mitt lilla barn och jag.

Lördag 14 september

Någon är i stugan med två barn. Jag är kvar i stan med två barn. De senaste veckorna har varit extra allt. Känslor överallt. Vägen vi går på är inte rak någonstans. Men, jag älskar att gå på den. Även om det kostar.

Femtonåringarna ligger och sover. Jag har bakat frallor, tvättat och fortsätter att göra iordning vår nya arbetsplats. Våra kroppar behövde bättre ergonomiska förutsättningar så nu gör vi en kontorsarbetsplatser i sovrummet.

Vaknade med en intensiv längtan efter Någon. Kroppen liksom värker. Det är skönt. Så när hon kommer hem efter dagens städdag i fritidsområdets förening (!!!) blir det skönt att famnas. Det händer så mycket i våra liv. Så mycket som är större än något jag varit med om tidigare. Saker jag aldrig trodde jag skulle uppleva.

Vi är på väg. Länge har vi liksom gått igenom mörka skogen. Det har regnat, stormat och varit kallt. Men, någon gång kommer vi fram. Om vi bara fortsätter gå och stöttar varandra när det behövs.

Jag vet att jag vill det.
Jag måste bara lita på det.
På oss.