Att laga mat

Det är lätt att ta för givet. Att kunna laga mat till andra. Att sitta ned vid ett bort och äta en måltid tillsammans. Men när en inte kunnat göra det på väldigt länge så sprids det en varm känsla av tacksamhet i kroppen.

Ute ur fastan. På flera sätt.

Tack.

När det känns som att jag slutat vara en människa

Jag är inte längre någons människa. Det känns som jag inte ens är ett objekt. För någon. Det krävs energi och tanke för att hålla den känslan borta. Energi som jag inte har. Söndagar och fredagar är jobbiga. Då längtar jag tillbaka till vattnet. Då är jag trött på det fria fallet.

Varför måste det göra så ont att bli ratad, bortvald och omänskligförklarad? Att suddas ut.

Framtiden är oklar

Vid skrivbordet just nu? Förbereder anbud på två upphandlingar. Lämnar in ansökningar för att försöka göra det möjligt att fördjupa något. Det kan hända att de kommande åren får ett ganska kunskapsintensivt fokus. Vilket känns skönt. Men, just nu är fortfarande mycket oklart.

Som livet självt alltså. Hela tiden.

Spoon River, kyrkogården och livet

Läser Spoon River-antologin av Edgar Lee Masters. Där talar de döda från den djupa tiden. Påhittade små dikter från en lika påhittad plats. Men ändå väldigt levande. 1915 publicerades den. Idag är den lika tidlös som en kyrkogård. Mötet med de som gått före oss kan vara väldigt givande för den som stannar upp. För mig som stannat upp rejält är det väldigt levande. Att förstå att jag inte är ensam utan hör samman med människor i ett mycket längre perspektiv än jag förstått under alla år jag var fullt upptagen med mig själv och alla kortsiktiga mål, visioner och relationer.

Den som förklarar livet krig kan inte inte vinna. Inte heller den som försöker fly från livet. Det har blivit så uppenbart. Skönt.

Hon och jag

Hon är med mig. Sedan åtta år. Hit och dit. Jag drar med mig henne in. Hon måste följa med mig ut. Två ängsliga typer. Nu tycker jag att det snart får räcka.  Nu fastar hon med mig i ett litet rum. Ibland blir det tråkigt. Men hon är med mig. Har inget val. Och jag gör vad jag kan för att ge henne samma lojalitet tillbaka. Vilda. En hund. En levande varelse med både känslor och tankar och högskänsliga sinnen. Hon förtjänar det bästa. Fick mig. Den djupare meningen i detta är oklar.

Skrattar

Träffar en god vän. För första gången på länge. Skrattar. För första gången på mycket länge. Från hela vägen inifrån. Skönt. Tacksam.

Förlamad i den sista väggen

Jag har gått i den sista väggen. En förlamande känsla gör att det står still. Det finns inget kvar att kämpa för. Ingen mening. Nu är det medveten närvaro med extra allt. Någon slags sorg håller mig stilla. Det som att den ultimata guiden till meditation utspelar sig live i mina dagar och kvällar och nätter.

Andas in.
Andas ut.

Är det en dålig tid? En bra tid? Varken eller. Det är inget alls. Och allt. Samtidigt. För den som aldrig upplevt existentiell ångest kan de här orden bara vara fluff som är svårt att förstå. För mig? Livet just nu.

Eller kanske bara en logisk följd av ett liv levt i ensamhet. Men samtidigt en längtan till sammanhang och tvåsamhet. Som fick mig att bränna ljuset i bägge ändar. Det har lyst kraftigt ibland. Nu är ljuset utbrunnet.

Vad blir det kvar? Något annat. Ärlighet hoppas jag. Mening. Liv. I morse vaknade jag till morgondakten i P1. I den berättade Sara Forslund något som jag helt känner igen mig i. Så jag kanske inte är ensam?

Jag går till kyrkan när jag kan. Där är det lugnt, stilla, varmt och kravlöst. I helgen har jag förlorat mig lite i Psalmer – ett album där Irma Schultz Keller, Toni Holgersson och Lasse Englund gör vackra versioner av lika vackra psalmer. Albumet inleds med Psalm 779: När livet inte blir som vi har tänkt oss. Ylva Eggehorns känsliga ord griper tag. Det är något med tilliten och hoppet jag aldrig känt. Som jag vill känna.

”Det finns ett hopp som aldrig ska gå över
trots alla ärr av bitterhet och sorg,
ett hopp som ej de mäktiga behöver
men barnen hemma på sitt eget torg.
De ska springa fram mot nya möten
och bli lurade minst en gång till.
Men tilliten som Gud har skapat i dem
är större än all makt och ondska vill.”

Kampen är över. Det finns något hoppfullt i det. Det som händer får hända. Jag tror fortfarande att det bästa inte har hänt än.

En fråga och en söndag i ett rum som krymper

Varför är det ingen som älskar mig?

En speciell människa säger det när vi äter söndagslunch. Vi pratar om livet, meningen, relationerna och ensamheten. Men, den här frågan får det att vända sig djupt inne i mig. Vi har pratat om saker som hänt. Om inställda saker som inte kommer att hända. Om isolering i pandemi. Om föräldraskap.

Vi möts i samtalet. På ett sätt vi inte upplevt på länge.

Men, frågan släpper inte taget. Nu sitter jag här i mitt lilla rum. Som känns mindre. Försöker att hitta något att sikta på de närmaste dagarna. Tittar ut genom fönstret. Där ute är det mörkt och tomt. Ungefär som här inne.

Det finns frågor som förs vidare. Som rör sig i den djupa tiden. Från en generation till nästa. Ibland är de eviga. Om liv och död. Som den där frågan. Tänk att leva länge med den frågan. Går det ens att göra det?

Fritt fall inne i magen

Det här är Jen och Christoffer. Fina vänner. Begåvade. Han har skrivit texter som jag har tatuerat in på kroppen. Ord som känns hämtade från mitt innersta. Här är en sång till. Som jag förstår först nu.

”I’ve never been close to dying
Never really been alive
I’ve never been in the dark
I’ve never been in the light

I’ve never been anything
I ever thought I would
But I did everything
I ever thought I could

And I let it grow
Then I let it fall
I had to let it go
When I lost it all
I lost it all for you
Only you”

Det är fritt fall inne i magen.