Kärlek eller vänskap?

Tänk om förälskelsen tar slut. Att passionens klarhet grumlas och synen blir så där vardagsgrå-starrig igen. Vad händer då? Vad händer om det visar sig att grunderna för en djupare vänskap saknas? Tänk om det går att bli passionerat förälskad i en människa det senare inte går att vara vän med.

Det skulle ju vara helt orimligt. Då skulle ju passionen vara något helt annat än kärlek. Och en lögn från det första ögonblicket.

Jag tror att gamla sår inte läker. Kanske lär vi oss att leva med dem, kanske är de infekterade hela livet. Läker, det gör de sällan. Men, vi lockas att tro det i en hetsätande snabbmatskonsumtionskultur som helt bygger på att lösningen till ditt nya lyckliga liv finns där nånstans. Du måste bara köpa rätt pryl eller rätt behandling. Hitta rätt människa. Rätt hus. Rätt barn.

Sen går vi tillbaka till GÅ igen. Börjar om. Upprepar. Livet verkar vara en loop. Där det går lite fortare och blir lite hetsigare för varje varv. Någon dag kommer motorn att gå sönder. Då blir allt stilla. Kanske är det då som den där klarsynta passionen får plats. Som Tomas Tranströmer skriver i ”Flygblad”:

Det tysta raseriet klottrar på väggen inåt.
Fruktträd i blom, göken ropar.
Det är vårens narkos. Men det tysta raseriet
målar sina slagord baklänges i garagen.

Vi ser allt och ingenting, men raka som periskop
hanterade av underjordens skygga besättning.
Det är minuternas krig. Den gassande solen
står över lasarettet, lidandets parkering.

Vi levande spikar nedhamrade i samhället.
En dag ska vi lossna från allt.
Vi ska känna dödens luft under vingarna
och bli mildare och vildare än här.”

Ibland längtar jag dit. Vill bli både mildare och vildare.

Lilla barnet slutar skolan

Idag gick Ella ut nian. Kampen genom högstadiet har inte gått obemärkt förbi. Hjärtat brast lite idag när jag förstod att hon fick ett stipendium för sin kamp. Hon klarade sig ut. Vi klarade det. Sommaren som kommer nu hoppas jag blir hennes.

Resten tar vi sen.

På vatten

Det är nog så här det får bli nu. Att med egen kraft röra sig framt på lugna vatten och vara omgiven av vacker natur. Jag har försökt att segla. Provat motorbåt. Stått och kikat ut över vatten. Sprungit bredvid. Idag satt jag i en kajak för första gången. Intuitiva rörelser. Balans. Paddeltag. Det satte sig ganska fort.

Att glida fram tyst och stilla på det här sättet. Att hinna med att se och känna det som finns runt om mig. Det är nog så här det får bli.

28 maj klockan 17:59

Sitter ett tåg österut. Ska gå av i Flemingsberg om en timme eller så. Det har gått månader sedan jag åkte tåg senast. För det är ju den våren. Utanför är försommarlandskapet väldigt vackert. Jag vill liksom kliva ut genom rutan och bara gå.

Omstart, Värmland och Skåne

Haveri. Tänker på avståndet och åker till stugan. Vilda och jag. Tystnad. Tankar. Känslor. Hur startar en om något som verkar svårt att starta om? Är det dags nu att ta klivet söderut, och bara ta emot det som kan komma av det beslutet? Försöker stanna upp. Andas. Öppnar dörren till skogen. Den kalla morgonluften är klar. Stannar upp i den klarheten en stund. Tänker på avståndet.



Hanna och jag och Hjälmaren

Hanna och jag tog oss ut till Vena och Hjälmaren. Jag filmade henne när hon flög med drönare. Allt till en liten produktion vi ska göra inför en utbildning. En vacker plats, en vacker kväll.

En vecka

Saker som kan hända under en vecka? Hämta hem en mamma från Tyskland, viruskaosa rent allmänt, jobba och o-jobba samtidigt, göra bokslut, slipa golv i stuga och fundera över hur framtiden egentligen ska bli. Måla golv i stuga.

Allt flyter. Ungefär som vanligt.

Ut på hämtning

Ligger på hotellrum. Isolerad. Försöker fåfängt hålla mig undan den här smittan. Styr mot Tyskland imorgon för att hämta hem min mamma. Som flyttar tillbaka till Örebro. Vi hade inte räknat med det här viruset. Nu blir resan lite onödigt spännande.

Ett hav i en sjö

Fick tid över. Vi tog oss till ett hav i en sjö. Utanför Karlstad. På en sydspets. Där gick det att andas. Vänern. Älska.