Lördag 14 september

Någon är i stugan med två barn. Jag är kvar i stan med två barn. De senaste veckorna har varit extra allt. Känslor överallt. Vägen vi går på är inte rak någonstans. Men, jag älskar att gå på den. Även om det kostar.

Femtonåringarna ligger och sover. Jag har bakat frallor, tvättat och fortsätter att göra iordning vår nya arbetsplats. Våra kroppar behövde bättre ergonomiska förutsättningar så nu gör vi en kontorsarbetsplatser i sovrummet.

Vaknade med en intensiv längtan efter Någon. Kroppen liksom värker. Det är skönt. Så när hon kommer hem efter dagens städdag i fritidsområdets förening (!!!) blir det skönt att famnas. Det händer så mycket i våra liv. Så mycket som är större än något jag varit med om tidigare. Saker jag aldrig trodde jag skulle uppleva.

Vi är på väg. Länge har vi liksom gått igenom mörka skogen. Det har regnat, stormat och varit kallt. Men, någon gång kommer vi fram. Om vi bara fortsätter gå och stöttar varandra när det behövs.

Jag vet att jag vill det.
Jag måste bara lita på det.
På oss.

Fokusera på DIG

Ibland känns det som att varenda människa jag ber om hjälp för att förstå varför livet blivit så komplicerat har samma svar: DU MÅSTE FOKUSERA PÅ DIG.

Jag förstår att det finns värme och omtanke i det. Att jag måste ta hand om mig och se till att mina behov också tillfredsställs, istället för att bara tillfredsställa andras. Jag förstår det. Men tänk om mina behov inte är några andra än att vilja få se naturen och människorna runt om mig leva. Och få se och känna det medan jag väntar på att få dö i fred, liksom.

Tänk om det bara är det jag vill. Varken mer eller mindre.

Sommarens bästa beteende

Hon haltar svårt. Utanför flocken av änder som betar av det som är ätbart i Stadsparkens stora gräsmatta. Hon haltar nära filten där vi sitter. Människorna på filten slås av det som människor kan göra…. medkänsla. Tolkningarna är snabba och människorna bekräftar varandras känslor av medlidande. Så hon får matrester kastade till sig. Dröjer sig kvar, får mer. Hennes flock passerar igen. Ned mot ån. Hon dröjer sig kvar igen. Haltar svårt. Människornas bild är klar och tydlig.

Då sträcker hon ut sina vingar och flyger på några starka, snabba tag med fullt fungerande vingar till flocken som nu nått vattnet.

Sommarens bästa beteende. Hos henne, men också hos människorna. Fint.

Tillbaka på Gotland

Vi är här igen. Där allt började. Och nästan slutade. Två dagar arbete, sen sticker vi söderut. Det känns bra. Viktiga dagar kommer.

Utsikter för sommaren

Det blev en ensam midsommar igen. Ett gummiband är lite för utdraget och ansträngt. Oklart om det är mer avspänt nu. Well, har fått tid att tänka åtminstone. Kanske inte tankar jag ville ha, men ändå. Framtiden är lite oklar. Som vanligt. Det är nog dags att göra den lite mer klar.

Kanske blir det sommarens tema?
Nu. Eller aldrig. Dags att fatta beslut.

Idag är det söndag. Hela dagen har jag tänkt på mitt lilla barn och hennes mamma. Som suttit på ett flyg mellan Stockholm och Los Angeles. Jag tror att de landat nu och att det gick bra. Nu ska de återförenas med vårt stora barn. En vecka i Kalifornien. Fint för dem.

I Örebro börjar vi om imorgon. Siktar mot Almedalen och vårens sista jobb. Sedan blir nån vecka ledigt i Skåne och Danmark. Efter det vet jag inte. Men något kommer hända mellan nu och då. Som troligen avgör allt.

Ett par dygn på egen hand gjorde att jag fick tid och lust att göra musik igen. Två låtar blev det. Två remixade tal. Två helt olika uttryck, men jag tror att båda platsar på dansgolvet när vi har den där stora festen kvällen innan jorden går under.

I den här låten remixar jag ett makalöst tal av Philip Wollen, före detta finansman och nu filantrop och djurrättsaktivist. Det blev en ganska dyster ljudmatta där gitarrer och eko liksom är grejen.

Den här är mer dansant och elektronisk. Eller retro. Jag vill alltid att det ska låta som något som skulle platsa i soundtracket till ”Flykten från New York”. Så fortfarande ganska dystert när jag remixar Paul Gildings stenhårda TED-talk från 2012.

De där låtarna sammanfattar väl ungefär läget. Hur jag mår och allt det där. Utsikten för sommaren? Jag hoppas på siktförbättring.

Mediokert

Hanna är på en fin resa. Började med Vancouver och tar sig söderut. Tillsammans med sin kärlek. Hon skickar filmer hem som får mig att vilja packa en väska och åka direkt. Jag känner mig instängd här på en plats som har som vision att vara ”Skandinaviens mest attraktiva medelstora stad”. Det är så mycket som är så mediokert här.

Jag vill till havet. Till riktiga berg. Jag vill se något. Inte bara känna. Det här tålamodet jag lärt mig att tillämpa tar mig inte till så bra platser eller känslor längre.

Men mest av allt är jag glad för Hanna. Hon gör saker jag aldrig vågade när jag var i hennes ålder.

En helg, flera känslor

Min storebror klarade av en fin del av sitt femtioårsfirande i helgen. Genom att samla ihop den något fragmentariserade delen av sina bröder och barn. Våra föräldrar var också med. Fint och avspänt häng i Öje (Dalarna) och det var skönt att få vara med. Höll ett litet tal med några av de mest personliga ord jag någonsin sagt öppet.

Min storebror är inte som alla andra. Jag saknar honom lite här ute i den omloppsbana jag valt att leva i.

Våra liv blev så jäkla olika.
Trots att de är så jäkla lika.
Men det är för mycket kamp.
Det är väldigt få grejer jag inte vill göra med dig.
Men gud vad jag är trött på att kämpa.

Jag älskar min bror för att han är speciell. En unik människa.

Det var också första gången Någon var med och träffade hela familjen jag var ett barn i. Med de barn som kommit ur oss. Det tog lång tid för oss att komma hit. Det har nog en del att göra med mina val.

Vi vände hemåt i förväg för att fira Ellas konfirmation. När vi passerade Hällefors svängde vi av och besökte Hällefors Bruksträdgård och hann prata lite med min vän Sonia som jag tappat bort de senaste åren. Det var fint. Vi möttes i fotograferandet, men har bytt bana bägge två. Hennes odlingsresa är fin att följa.

Upp tidigt söndag morgon för att köra Ella till kyrkan. Någon timme senare var jag tillbaka tillsammans med Någon och en full kyrka. Fin mässa. Blev varm när handpåläggningen av Ella gjordes. Det är ett fint sätt att välkomna någon i en större helhet.

Vi åkte hem och åt lunch tillsammans och lämnade vår present, några timmar med en sångpedagog. Hon har musiken i sig, men kan nog må bra av lite hjälp med tekniken.

Mitt lilla barn är inte så litet längre. Hon är full av fina saker och just idag känns det väldigt bra att andra människor har sett det.

Nu är magen och huvudet fullt av intryck och jag försöker både landa dem och börja ställa in mig för alla intryck som kommer de närmaste dagarna. Trött, men ändå lugn. På väg någonstans.