Nära livet

Sov på sjukhus inatt. Med lilla barnet. Hon togs in akut igår kväll med fruktansvärd huvudvärk, kräkningar och allmän smärta i kroppen. Hennes mamma var med henne och jag gick dit eftersom jag inte hade något val.

När barnen lider ska jag vara med. På ett ganska självklart sätt blir livet sällan mer levande. Alla känslorna på samma gång. Villkorslös kärlek, hjälplöshet, oro, stress. Det togs prover och sattes in smärtstillande. Men, de ville behålla henne över natten. Jag stannade hos henne.

Frågor i huvudet och magen. Hjärnhinneinflammation? Influensa? Något annat?

Med tom mage och utmattad av smärtan kändes det skönt att hon fick vara i vårdens varma händer med ett blodsocker som höll sig lågt. Sent på natten fick vi besked om att det var influensa. Vi fick order om att stanna i vårt rum och sen fick sällskap av en mycket mindre människa som var smittat av samma virus. En liten människa som fick andningshjälp.

En annan mamma och en annan pappa. I samma känslor som jag. Och så vårdens fina människor som tog hand om oss. När jag gick hem igen, efter att läkaren givit oss några fler besked och hennes mamma hämtat upp henne, slog hjärtat lugnt. Gick längs Trädgårdsgatan hem i regnet och kände in i märgen hur livet faktiskt är.

Sen öppnade jag Facebook. Fullt av vuxna som hånar barn som demonstrerade mot just oss vuxna och vår totala oförmåga att göra det som krävs för miljö och klimat. Stängde ned. Har inte tid med den där typen av låtsasliv längre.

Jag har något viktigare att göra. Oklart vad, men jag tror att det handlar om att leva.

Bakar bröd, riktigt bröd

När jag fyllde senast så fick jag en halvdagskurs i surdegsbakning i present av Sara. Idag gick vi den. Tillsammans med ett tiotal andra. På Malins hembageri på Öster. Det var underbart att få baka i ett bageri. Bara bakbordet var värt att dö för. Kom hem med massor av knäckebröd och sex limpor. Plus två surdegsgrunder.

Vad lärde bagaren mig då? Typ, att allt handlar om känsla. Och rena råvaror förstås. Nu vill jag bara baka bröd. Inget annat.

Nio plus nio

Skön dag i Malmö. Nio kilometer löpning ned till havet och tillbaka på morgonen. Sedan nio kilometer till i sällskap av lilla barnet. Vi har pratat om allt och inget. Ätit årets första utelunch (falafelrulle på Möllevångstorget), köpt second hand, kikat på Rytmus här i Malmö, kollat in Stadsbiblioteket, promenerat och haft det fint. En lokalproducerad LP-skiva köpte vi också. På vägen hem gick vi och kollade in Kronprinsen. Ett fantastiskt tidsdokument över arkitektur och stadsbyggande. En gång något av det modernaste och finaste som skådats, idag på dekis.

Morgonens löpning var finfin. Älskar att ta mig genom parkerna ned till havet. Det är så enkelt. Solen i ögonen, knoppar som är nästan redo, en bitande vind (men från söder) och människor i rörelse. Jag vill börja alla mina dagar ungefär så.

Hjärta Malmö.

Sjön

Åker tillbaka. Till platsen där det började. Ironiskt nog har någon lagt en platta ungefär precis där. Försöker andas. Tittar ut över sjön. Isen ligger tjock, men solen äter på den. Det kommer att bli vår även i år. Hunden jag går i gamla fotspår. På vägen tillbaka till stan stannar vi och går ut på en ö. Sjön är där. Men, den säger ingenting. Ändå säger den liksom allt.

Valen, livet och konsekvenserna

Det har gått många år sedan den där molniga eftermiddagen på Tylösand. Stora barnet tog bilden på lilla barnet. Jag går där i bakgrunden. Som jag liksom alltid gör. Hon bär den röda Holstein Kiel-hoodien. En fåfäng gåva från mig. Ett klubbmärke från ett halvmediokert fotbollslag från hemstaden jag aldrig bott i och aldrig heller kommer att bo i.

Det är 2019 nu. Tåget går. Repet dras.

Livet har tagit mig till ett beslut. Som jag inte förstår hur jag ska kunna ta. Och det gör mig tröttare än någonsin.

Det är för många saker som sker samtidigt och min hjärna hinner inte med. Inte hjärtat heller. Valen är för många. Konsekvenserna är enorma. Trots att vi behöver varandra vill hon inte bo med mig. Av helt fel anledningar. Hon kan förstås inte ha fel, men jag kan det. Så här står jag mitt i ett val.

Tre år efter det som jag trodde var det värsta valet. Nu kommer ett nytt. Som får mig att tvivla på allt. Att jag gjort rätt i det förflutna. Att jag kan göra rätt i framtiden. Att jag min känsla fortfarande finns och fungerar. Jag vet inte något längre. Så känns det. All de övertygelse jag haft är som bortblåst. Därför att de val jag gjort fått konsekvenser som är helt galna. Hon vill vara med mig. Jag behöver henne och hon behöver mig. Ändå blir det inte så.

Jag vet hur det kommer att sluta.
Ungefär som på bilden.
En bit bort
Är jag.

Måndag, februari, country

Sanningen finns i countryn. Allt oftare faktiskt. Så av någon anledning kommer den här låten flygande och landar som ett skavsår i magen. Men är det jag som står kvar på marken eller är det jag som flyger?

You got to leave me now, you got to go alone
You got to chase a dream, one that’s all your own
Before it slips away

When you’re flyin’ high, take my heart along
I’ll be the harmony to every lonely song
That you learn to play

When you’re soarin’ through the air
I’ll be your solid ground
Take every chance you dare
I’ll still be there
When you come back down
When you come back down

I’ll keep lookin’ up, waitin’ your return
My greatest fear will be that you will crash and burn
And I won’t feel your fire

I’ll be the other hand that always holds the line
Connectin’ in between your sweet heart and mine
I’m strung out on that wire

And I’ll be on the other end, to hear you when you call
Angel, you were born to fly, and if you get too high
I’ll catch you when you fall
I’ll catch you when you fall

Your memory’s the sunshine every new day brings
I know the sky is calling
Angel, let me help you with your wings

When you’re soarin’ through the air
I’ll be your solid ground
Take every chance you dareI’ll still be there
When you come back down
Take every chance you dare,
I’ll still be there
When you come back down
When you come back down


Slutfredag

Hon har precis kommit hem efter att ha gått sin sista dag på dagis. Det har varit fint, men livets omständigheter gör att hon kommer att bli kontorshund och kollega efter nyår. Själv har jag just kommit hem ifrån min sista dag tillsammans med kollegorna på Four PR. Kommer att gå till kontoret under mellandagarna för att hämta mina prylar och städa mitt skrivbord, men då lär kollegorna inte vara där. Idag bjöd de på lunch och present. De är fina, och jag hade önskat att jag varit bättre tillsammans med dem än jag kunnat vara under de två år vi jobbat tillsammans.

Nåväl, det är slutfredag. Råkar sammanfalla med årets mörkaste dag. Idag var solen som allra minst närvarande. Dessutom har det slumpat sig så att det är den här dagen när det är tre dagar till jul. Då behöver jag lyssna på Tomas Andersson Wijs rader. Några gånger.

 

”Det är tre dar till jul
och ett skitår är slut
och huden kring hjärtat är tunn”

Den där låten är vår. På något sätt sammanfattar den varje år. Tre har det blivit nu. Jag hoppas att nästa gång som det är tre dagar till jul…. att något annat har hänt. Jag orkar inte leva i ständig turbulens.

Gör ett försök att göra något annat nu. På något annat sätt.

Att vara snäll

Steril och snäll. Så kan jag som sagt sammanfatta mitt eget personliga mediala genomslag den här hösten. Svenska kyrkan i Örebro gör en fin publikation som heter Örebro – Mitt i livet. I decembernumret är temat snällhet och jag figurerar i en fin artikel tillsammans med fem fantastiska människor (bland andra Niklas Orrenius och jag känner mig lite starstruck). Dessutom bra texter med Stefan Einhorn och hela budskapets superstjärna – Ann-Britt, 84. En kyrktant.

Det jag säger är inte så spännande egentligen. Jag uttalar mig om tonen på nätet och säger väl knappast något unikt. Men, jag är glad över att få vara med i ett sammanhang som handlar om snällhet.

Jag vill vara snäll.
Jag vill att alla ska vara det.

En helt vanlig morgon den allra sista jävla november

Hon sitter på andra sidan det lilla bordet. Vi säger inte så mycket, men några ord. Hon går upp och gör sig i ordning. Jag vill dröja mig kvar. Men, hunden drar. Har sina behov. Alla har sina behov och tillfredsställer dem. Jag gör vad jag kan för att hjälpa till och tillfredsställa dem. På väg ut ropar jag upp. Hon hör inte. Är i badrummet med sina lurar.

Hunden och jag går ut. Väjer för alla som går och cyklar och bilar på spikraka kurser. Jag lyssnar på Håkan i mina lurar. Just idag släppte han en ny sång. Med de här orden i texten.

”Jag var en trollkarl utan framtid
Och jag var på väg till paradise
Men när jag kom dit var paradise nerpissat
Helgonen hade åkt fast för fylleflygningar
Och ingen bad längre
Nej de bara predikade
Dom sa

Vänta tills våren
Men vänta inte längre
För åren väntar inte på någon”

När jag lämnar hunden på dagis går jag ut och står still en kort stund. Försöker klarna. Vad är det som hänt? Varför? En kall känsla drar igenom min kropp. Hann vi kramas innan vi skiljdes åt? Någonstans i huden dröjer sig ett litet kroppsminne kvar. Jo, vi hann nog kramas.

Nu går vi över en ny gräns. Som jag aldrig någonsin trodde jag skulle passera. En helt vanlig morgon den allra sista jävla november.