Slutfredag

Hon har precis kommit hem efter att ha gått sin sista dag på dagis. Det har varit fint, men livets omständigheter gör att hon kommer att bli kontorshund och kollega efter nyår. Själv har jag just kommit hem ifrån min sista dag tillsammans med kollegorna på Four PR. Kommer att gå till kontoret under mellandagarna för att hämta mina prylar och städa mitt skrivbord, men då lär kollegorna inte vara där. Idag bjöd de på lunch och present. De är fina, och jag hade önskat att jag varit bättre tillsammans med dem än jag kunnat vara under de två år vi jobbat tillsammans.

Nåväl, det är slutfredag. Råkar sammanfalla med årets mörkaste dag. Idag var solen som allra minst närvarande. Dessutom har det slumpat sig så att det är den här dagen när det är tre dagar till jul. Då behöver jag lyssna på Tomas Andersson Wijs rader. Några gånger.

 

”Det är tre dar till jul
och ett skitår är slut
och huden kring hjärtat är tunn”

Den där låten är vår. På något sätt sammanfattar den varje år. Tre har det blivit nu. Jag hoppas att nästa gång som det är tre dagar till jul…. att något annat har hänt. Jag orkar inte leva i ständig turbulens.

Gör ett försök att göra något annat nu. På något annat sätt.

Att vara snäll

Steril och snäll. Så kan jag som sagt sammanfatta mitt eget personliga mediala genomslag den här hösten. Svenska kyrkan i Örebro gör en fin publikation som heter Örebro – Mitt i livet. I decembernumret är temat snällhet och jag figurerar i en fin artikel tillsammans med fem fantastiska människor (bland andra Niklas Orrenius och jag känner mig lite starstruck). Dessutom bra texter med Stefan Einhorn och hela budskapets superstjärna – Ann-Britt, 84. En kyrktant.

Det jag säger är inte så spännande egentligen. Jag uttalar mig om tonen på nätet och säger väl knappast något unikt. Men, jag är glad över att få vara med i ett sammanhang som handlar om snällhet.

Jag vill vara snäll.
Jag vill att alla ska vara det.

En helt vanlig morgon den allra sista jävla november

Hon sitter på andra sidan det lilla bordet. Vi säger inte så mycket, men några ord. Hon går upp och gör sig i ordning. Jag vill dröja mig kvar. Men, hunden drar. Har sina behov. Alla har sina behov och tillfredsställer dem. Jag gör vad jag kan för att hjälpa till och tillfredsställa dem. På väg ut ropar jag upp. Hon hör inte. Är i badrummet med sina lurar.

Hunden och jag går ut. Väjer för alla som går och cyklar och bilar på spikraka kurser. Jag lyssnar på Håkan i mina lurar. Just idag släppte han en ny sång. Med de här orden i texten.

”Jag var en trollkarl utan framtid
Och jag var på väg till paradise
Men när jag kom dit var paradise nerpissat
Helgonen hade åkt fast för fylleflygningar
Och ingen bad längre
Nej de bara predikade
Dom sa

Vänta tills våren
Men vänta inte längre
För åren väntar inte på någon”

När jag lämnar hunden på dagis går jag ut och står still en kort stund. Försöker klarna. Vad är det som hänt? Varför? En kall känsla drar igenom min kropp. Hann vi kramas innan vi skiljdes åt? Någonstans i huden dröjer sig ett litet kroppsminne kvar. Jo, vi hann nog kramas.

Nu går vi över en ny gräns. Som jag aldrig någonsin trodde jag skulle passera. En helt vanlig morgon den allra sista jävla november.

Prata om att vara steril

Maria Sveland frågade mig om jag ville vara med i RFSU Dokumentär och berätta om min vasektomi. Det ville jag. Nu är avsnittet publicerat och i den här  viktiga podden kan du lyssna på något viktigt.

Jag pratar aldrig om det här. Kanske mest för att jag tröttnat på att kokettera med min egen godhet. Eller för att ingen frågar. Jag identifierar mig inte som steril. Det är bara något jag valt att bli för att livet blev så mycket enklare och rimligare så.

Samtidigt så inser jag att om vi pratar mer om det här lilla ingreppet så kan vi bespara mängder av kvinnor ett onödigt hormonexperiment och ställa en av alla obalanser mellan kvinnor och män lite till rätta.

Så lyssna på det här avsnittet av RFSU Dokumentär. Och jag berättar gärna om min vasektomi. Varför jag gjorde den, hur det gick till och vad som hände efteråt.

Jag är glad och tacksam över att Någon och jag fattade det här beslutet. Jag kommer att skämmas resten av mitt liv för att jag inte tänkte på det tidigare. Det är en skuld jag bär på gentemot C. För alltid.

Vägskäl

Jag har stått i många vägskäl de senaste åren. Min kurs har varit allt annat än rak. Riktningen är nog ganska tydlig, men vägen är krokig. Den går brant uppåt och lika brant nedåt. Svängarna är sjukt kraftiga ibland. Då och då står jag helt still, liksom fast i rusningstrafiken.

Har fastnat i en podd som görs av Studieförbundet Bilda. Livet på jorden heter den. Finfina samtal. Den sista frågan varje gäst får handlar om livet på jorden. Vad det livet går ut på. Om jag fick svara på den frågan tror jag att mitt svar skulle handla om att vara snäll och att leva tillsammans med andra. Att dela livet. För att tillsammans kunna möta det och förstå det. Något säger mig nämligen att det blir så sjukt mycket lättare att stå i de här vägskälen då. Utan att vara rädd. Med en klar och tydlig kurs eller riktning.

Jag närmar mig ett nytt vägskäl. Som jag tagit mig till själv, men också knuffats fram till. Världen förändras. Håller jag kursen?

Haverist

Ensam på kontoret. Det känns skönt eftersom jag sitter i soffan är känner mig ganska ledsen och urlakad. Ett fint och viktigt samtal hos en kurator på samtalsmottagningen har tagit mig tillbaka till ett rum jag måste ta mig ur. Idag var C med. Vi pratar om E. Som gått till den här mottagningen sedan januari. Eftersom hon inte mår så bra som hon förtjänar.

Ångest.
Depression.
Sömnstörningar.
Ensamhet.

Det är några av sakerna vi pratat om. Länge med fokus på varför hon inte trivs i skolan. Nu flyttar vi fokus till livet hemma. Som förändrats så genomgripande för henne i omgångar sedan 2011.

Vi ritar på whiteboard. Pratar om hur vi slets isär och hittade nya liv. Som fått oss att må bättre. Men, vi pratar också om att E står kvar. Lite lämnad. Vi pratar om livet vi delade. Hur hårt det präglades av diabetes. Alla kontroller. Vi pratar om hur skönt det är att veta att E är hos sin andra förälder, och vi har tillit till varandra. Det hjälper oss att slappna av. Vi får ont i hjärtat när vi inser att vi tycker att det är skönt när vårt barn är borta hos sin andra förälder, trots att vi saknar henne.

Jag tycker det är så svårt att leva ibland. I mitt bröst bultar ett hjärta hårt. Ett hjärta som vill öppna sig och växa. Men tillsammans med det där hjärtat bor ett svart hål som alltid är öppet och växer.

I det här rummet känner jag mig som en haverist. Jag förstår och förlåter mig själv. Förstår att jag inte kan göra det här ensam. Om jag ska lyckas få mitt lilla barn att inte trampa längs samma ensamma väg. Vi tappade taget om varandra. Allihop. För länge sedan.

Därför behöver vi hjälp.

Livet är liksom som det är


Jag jobbar med att göra människor bättre. Att hjälpa dem att påverkas och påverka. Inte sällan handlar det om att hjälpa dem att ta plats. Bland annat i det vi traditionellt kallar massmedier. Nu har jag blivit intressant för andra. Av oklara orsaker. Men den här lätt grånade personen kommer att intervjuas för ett magasin och en dokumentärfilm kommande veckor. I det ena fallet är jag med i en artikelserie om snällhet. I det andra fallet ska jag berätta om varför jag steriliserat mig och varför jag tycker att fler borde göra så. Snäll och steril. Det har gjort mig intressant.
Den djupare innebörden i detta är ännu oklar.

Formellt ny person


Sådär. En dag till har gått. Började med viktigt samtal med ett barn och en kurator. Eller, den började tidigare när jag loggade in på Skatteverket och insåg att jag nu är en ny person. Eller åtminstone rent formellt fått ett nytt namn. Nu är det klart. Jag får låna hennes namn under tiden vi går tillsammans. Så jag heter Fredrik Bronner.
Så idag har jag bokat tid för att fixa nytt pass, beställt hem underlag för nytt körkort och fixat lite annat administrativt. Bytt namn på Facebook tillexempel. Och skaffat ny Gmail och försöker också lösa webbhotellet med ny domän för den här bloggen.
Det känns fint. Jag har landat i något viktigt. Här och nu. Jag är inte ensam. De som behöver mig ska heller inte vara det. Det här namnbytet är en enorm liten bagatell som liksom stryker under det med många röda streck.

Jag älskar henne och nu går vi


8 september. Kommer aldrig att bli sig lik. Den här dagen valde vi varandra. Jag får låna hennes namn och bära hennes ring. Omslutna av värme och kärlek fick vi ta det här steget framåt och nu går vi. Fredrik Welander försvinner. Vi kommer att heta Bronner. Känslorna är för stora för att klä i ord.
Det här var väldigt viktigt.
Tack alla som var med.