Varning för hårda ord och starka känslor

Torsdag 21 november. En mörk dag för min hemstad. Ett av dagens stora samtalsämnen är den ”stormning” ett gäng klimataktivister gjorde i kommunfullmäktige igår. Den så kallade ”stormningen” bestod i att aktivister från Extinction Rebellion började sjunga från åhörarplats och sedan gick fram och ställde sig vid podiet och fortsatte sjunga. Innan de avslutade och gick ut.

Ja, det är brottsligt (och vid en polisanmälan torde bevisläget vara gott och aktivisterna bör kunna lagföras för det brott de begått). Det här är något som aktivisterna också vet. Jag råkar känna till dem. Jag är en av dem på distans.

Eftermälet handlar om anti-demokrati och tonläget är högt uppskruvat. I trådar i sociala medier är det nästan som att de här människorna terrorstämplas. Men, vilka är de? Som jag känner dem är de helt vanliga människor, med vanliga jobb, vanliga familjer…. men ovanligt stora hjärtan och samveten. Som tagit till sig av forskningen och är rädda för sina och alla andras liv. Därför står de inte ut, utan agerar i det vi kallar civil olydnad. Fredligt och respektfullt, utan hot, hat och våld. Med risk för att straffas för sin övertygelse.

Alltså övertygelsen om att vår totala handfallenhet inför miljöförstöring och klimatförändringar. Om beslutsfattare som vägrar fatta hållbara beslut, trots att de har alla underlag de behöver för att förstå allvaret.

De här människorna har blivit de nya att vara rädd för i Örebro. Det ropas efter väktare i rådhuset. Efter sex månader i fängelse.

Samtidigt som stadens hotell fyllts av representanter för det parti som nu är störst i Sverige. Sverigedemokraterna heter partiet. De har kongress i staden och besöksnäringen tjänar bra pengar på det mötet.

Jag orkar inte med den här utvecklingen längre. Den här staden. Den här totala dumheten i att tro på obegränsad ekonomisk tillväxt (business as usual) på en av naturvetenskapen bevisat ändlig planet.

Torsdag 21 november 2019. Fredliga klimataktivister är de nya terroristerna. Det är som att Sverigedemokraterna redan haft makten i många år.

409 ppm koldioxid i atmosfären nu.

Jag undrar var jag lämnar in min uppsägning av samhällskontraktet. Det här är för dåligt. Jag vill höja min röst. Skrika ut om de människor som nu demoniseras. Av människor med makt som inte tillvaratar invånarnas verkliga intressen och behov. Jag vill ta plats i samtalet. För jag är en av de där desperat oroliga som förstått att vi måste ändra inställning och kurs omedelbart. Men jag kan inte göra det. Eftersom jag är gift med en person som sitter i den där politiska församlingen. Som kommer att få det onödigt svårt om jag tar plats bland aktivisterna. För så fungerar debatten. I ett rum där mer går ut på argumentera ned andra, än att hitta de där verkliga stegen framåt. Hon har förstås inget med mina åsikter att göra. Vi driver ett företag tillsammans och utbildar, påverkar och försöker hjälpa fram nya idéer för att ta oss till den där mer hållbara utvecklingen. Jag tycker att hon slösar med sin tid där i fullmäktige. Hon förtjänar en mer lyssnande skara människor att prata med, som faktiskt vill göra något nytt istället för att bevara det gamla. Men, det är hennes val. Tyvärr tystar det mig just nu, men så är det bara.

Värdelöst. När jag tänker efter vill jag också ha väktare därinne. Gärna moraliska sådana som såg till att nivån på samtalet höjdes.

Jag har tatuerat in det här timglaset på min axel. Men jag bidar min tid. Biter ihop. Och känner mig en liten bit längre distanserad från dumheten, inskränktheten och härskandet i den här staden.

Klimatkrisen kommer. Och beslutsfattarna hjälper till att skynda på den. Så kan vi inte ha det.

Och de nya makthavarna slappnar av på hotellen i min hemstad nu. Deras kongress är igång. Här i mötesstaden.

Tillväxt tillsammans.
Skjut mig.

Likgiltigheten

Trött på stan. Väggarna kryper närmare. Tar bilen ut till fälten som får vara nån slags substitut för det där havet jag längtar till. Försöker släppa ut några känslor och tankar här. Men, idag går det inte. Himlen är tung och regnet faller. Inget flyger fritt. Allt tyngs ned av nån slags likgiltighet.  Jag åker ut för att känna mening. Lite desperat. Idag fanns den inte där.

Så jag startar bilen igen. Åker tillbaka till skrivbordet och presterandet. Autopiloten är på och jag känner ingenting. Eller kanske samma likgiltighet som himlen.

Att förbereda sig

  • Trump kommer att få fyra år till. Minst.
  • Sverigedemokraterna sitter i Sveriges regering efter valet 2022. Troligen även i de flesta region- och kommunstyren,
  • Koncentrationen av koldioxid i atmosfären kommer att fortsätta öka och den globala uppvärmningen kommer att öka allt snabbare.

Konsekvenserna av de här tre punkterna kommer att visa sig. Det är svårt att veta exakt vilka de konsekvenserna blir, men jag vet att de kommer att påverka mitt liv i grunden. Mycket av det jag kunnat göra de senaste åren – eller hela mitt liv – kommer inte gå att göra på samma sätt längre.

Just nu försöker jag komma fram till om det är dags att göra nån slags flyktförsök. Eller åtminstone ett försök att förbereda ett liv där det går att möta de här konsekvenserna på ett så lugnt sätt som möjligt. Huvudet i sanden-mentalitet och business as usual kommer inte att fungera. Det vet jag. Just nu rusar vi framåt i en tid och försöker påverka människor att göra andra val när det gäller affärsidéer och politik som skulle kunna stoppa den här utvecklingen. Det hjälper inte alls.

Inser att efterfrågan på de tjänster jag och Sara erbjuder som konsulter kommer att minska rejält. Att det till och med kan bli farligt för oss att arbeta vidare på det sätt vi gör. Inser på samma sätt att livet för våra barn inte alls kommer att se ut som det gjorde för oss. Våra naiva tankar på att deras flyttar hemifrån, in i sina egna vuxna liv, runt 20, inte går att för givna.

Så jag gogglar gårdar igen. Försöker göra olika överslag. Kommer det ens att gå att dra sig tillbaka nånstans på den svenska landsbygden och ligga lågt de mörka åren som kommer? Funderar över min egen ålder. Mina egna förmågor. Det känns sådär. Börjar leta efter möjligheter att hitta en plats i något annat land.

Allt förändras nu. Men vi kommer inte att förstå förrän det redan hänt. I många avseenden har det redan hänt. Jag känner att min egen plats i den här utvecklingen är ganska obefintlig.

Hjärndöden

Denna ständiga jäkla multitasking med snabb uppkoppling och ständigt onlinelevande. Den dödar min hjärna.

Jag vill göra en sak i taget.

Utsikter för sommaren

Det blev en ensam midsommar igen. Ett gummiband är lite för utdraget och ansträngt. Oklart om det är mer avspänt nu. Well, har fått tid att tänka åtminstone. Kanske inte tankar jag ville ha, men ändå. Framtiden är lite oklar. Som vanligt. Det är nog dags att göra den lite mer klar.

Kanske blir det sommarens tema?
Nu. Eller aldrig. Dags att fatta beslut.

Idag är det söndag. Hela dagen har jag tänkt på mitt lilla barn och hennes mamma. Som suttit på ett flyg mellan Stockholm och Los Angeles. Jag tror att de landat nu och att det gick bra. Nu ska de återförenas med vårt stora barn. En vecka i Kalifornien. Fint för dem.

I Örebro börjar vi om imorgon. Siktar mot Almedalen och vårens sista jobb. Sedan blir nån vecka ledigt i Skåne och Danmark. Efter det vet jag inte. Men något kommer hända mellan nu och då. Som troligen avgör allt.

Ett par dygn på egen hand gjorde att jag fick tid och lust att göra musik igen. Två låtar blev det. Två remixade tal. Två helt olika uttryck, men jag tror att båda platsar på dansgolvet när vi har den där stora festen kvällen innan jorden går under.

I den här låten remixar jag ett makalöst tal av Philip Wollen, före detta finansman och nu filantrop och djurrättsaktivist. Det blev en ganska dyster ljudmatta där gitarrer och eko liksom är grejen.

Den här är mer dansant och elektronisk. Eller retro. Jag vill alltid att det ska låta som något som skulle platsa i soundtracket till ”Flykten från New York”. Så fortfarande ganska dystert när jag remixar Paul Gildings stenhårda TED-talk från 2012.

De där låtarna sammanfattar väl ungefär läget. Hur jag mår och allt det där. Utsikten för sommaren? Jag hoppas på siktförbättring.

Måste stänga av några grejer

Så här ser startskärmen ut på min telefon nu. Orkar inte med alla inkommande krav, önskemål och uttryck längre. Multitaskingen dödar för många hjärnceller. Gör att jag inte är närvarande i de relationer som är viktigast för mig. Och kanske framför allt får online-livet mig att känna mig steget efter. Hela jäkla tiden.

Jag hoppar in och ut ur tekniken. Har provat att pausa/radera mina konton i sociala medier. Och lite annat. Men kommer tillbaka hela tiden. Anledningen är egentligen ganska enkel. Det blir väldigt ensamt när alla andra är kvar.

Nu försöker jag åtminstone att tygla mobilen. Ska smaka på den här strukturen. Har packat ned alla andra appar i mappar och lagt dem ett antal swipes från startskärmen. Har inte vågat radera mail-appen och webbläsaren än. Men, vill göra det.

Min kropp klarar inte av att leva fragmentariskt längre.

Söndag 24 juni


Gick upp.
Bakade scones.
Gick ut med hunden.
Drack kaffe.
Hämtade en hyrskåpbil.
Gick upp och ned för trapporna jättemånga gånger.
Med isolering, gipsskivor och reglar.
Körde till återvinningen.
Slängde de olika sakerna i containrar.
Lämnade bilen.
Dammsög och vårrtorkade rummet som nu är helt igen.
Bar in jättemånga flyttkartonger in i samma rum.
Sätter mig ned och andas.
Tar en selfie.
Återstår:
Frukost nummer två efter att ha väckt fjortonåringen.
Hundpromenad i det fria.
Tvättstuga.
Dusch.
Imorgon går jag upp 05:30 igen. Morgonmöte i Huddinge.
Det händer att jag är väldigt tydlig mot andra människor. Att vi ska göra saker av lust. Inget annat. Den djupare meningen i mitt eget sätt att leva är fortfarande högst oklar. Någon gång ska jag ta samma bild. När jag lämnar Sverige och flyttar hem. Till något sammanhang där lust är drivkraften.

Saker jag inte ska göra, del 29


Vi anlitade en snickare som byggde en vägg och delade av ett rum. Det kostade massor av pengar. Drygt ett och ett halvt år senare river jag och min bror samma vägg. Det kostade mest tålamod. Jag påminner mig själv om att jag inte ska hålla på med sånt här. Saker som har med verktyg och sånt att göra är inte min grej. Alls.
När jag åkt tolv varv till återvinningen med isoleringsmaterialet, resterna av gipsskivorna och regelvirket så ska jag aldrig någonsin mer lägga tid på sånt här. Jag kan inte. Jag vill inte. Jag hatar det.


Morgonstopp

Fast på Örebro C. Tågen söder om Mälaren går inte. Banarbete pågår. Sommaren är här. Snart är den här tågvändan med pendling flera gånger i veckan över. Skönt. Det finns ingen livskvalitet i resorna. Jobbet är roligt, resorna är det inte. Sitter på Espresso House. Dyr frukost. Dålig frukost. Läser om toppmötet i Singapore. Tänker på ett kort telefonsamtal jag hade igår kväll. Som gjorde mig och en annan människa glada.
Behöver mer sånt.

Några att göra-listor

Kommer på att jag saknar en del grejer i mitt liv. Att den saknaden liksom skaver lite hela tiden. Börjar med Maslow:
1. Fysiologiska behov
Mat, vatten och syre får jag. Sömn? Nej, inte tillräckligt. Undvika smärta? Nej, inte tillräckligt. Fysisk närhet? Jo, det får jag, men det behovet är omöjligt att checka av. Behöver hur mycket som helst.
2. Säkerhet och trygghet
Stabil och förutsägbar vardag? Nej, inte alls. Och där faller resten av stegen i den där maslowska behovstrappan. Jag har rasat ned från dom.
3. Gemenskap med andra
4. Behovet av uppskattning
5. Självförverkligande.
Fyller på med tre viktiga sociologiska principer. Som gäller för alla levande människor. Vi behöver tre saker som hänger ihop med de fem maslowska stegen.
1. Ha kontroll över mitt eget liv
Vi människor behöver känna att vi kontrollerar våra liv. Att vi kan lita på andra och känna trygghet och förutsägbarhet utan att någon äger eller begränsar oss.
2. Känna att jag blir bättre på det jag gör
Vi människor behöver känna att vi utvecklas. Det gör vi genom att få återkoppling från andra.
3. Vara i meningsfulla sammanhang
Vi vill vara i meningsfulla sammanhang. Inte bara existera.
Min att göra-lista? Kanske få bort några överstrykningar. Sluta utveckla mitt liv baklänges. Sluta avveckla.