Utsikter för sommaren

Det blev en ensam midsommar igen. Ett gummiband är lite för utdraget och ansträngt. Oklart om det är mer avspänt nu. Well, har fått tid att tänka åtminstone. Kanske inte tankar jag ville ha, men ändå. Framtiden är lite oklar. Som vanligt. Det är nog dags att göra den lite mer klar.

Kanske blir det sommarens tema?
Nu. Eller aldrig. Dags att fatta beslut.

Idag är det söndag. Hela dagen har jag tänkt på mitt lilla barn och hennes mamma. Som suttit på ett flyg mellan Stockholm och Los Angeles. Jag tror att de landat nu och att det gick bra. Nu ska de återförenas med vårt stora barn. En vecka i Kalifornien. Fint för dem.

I Örebro börjar vi om imorgon. Siktar mot Almedalen och vårens sista jobb. Sedan blir nån vecka ledigt i Skåne och Danmark. Efter det vet jag inte. Men något kommer hända mellan nu och då. Som troligen avgör allt.

Ett par dygn på egen hand gjorde att jag fick tid och lust att göra musik igen. Två låtar blev det. Två remixade tal. Två helt olika uttryck, men jag tror att båda platsar på dansgolvet när vi har den där stora festen kvällen innan jorden går under.

I den här låten remixar jag ett makalöst tal av Philip Wollen, före detta finansman och nu filantrop och djurrättsaktivist. Det blev en ganska dyster ljudmatta där gitarrer och eko liksom är grejen.

Den här är mer dansant och elektronisk. Eller retro. Jag vill alltid att det ska låta som något som skulle platsa i soundtracket till ”Flykten från New York”. Så fortfarande ganska dystert när jag remixar Paul Gildings stenhårda TED-talk från 2012.

De där låtarna sammanfattar väl ungefär läget. Hur jag mår och allt det där. Utsikten för sommaren? Jag hoppas på siktförbättring.

Måste stänga av några grejer

Så här ser startskärmen ut på min telefon nu. Orkar inte med alla inkommande krav, önskemål och uttryck längre. Multitaskingen dödar för många hjärnceller. Gör att jag inte är närvarande i de relationer som är viktigast för mig. Och kanske framför allt får online-livet mig att känna mig steget efter. Hela jäkla tiden.

Jag hoppar in och ut ur tekniken. Har provat att pausa/radera mina konton i sociala medier. Och lite annat. Men kommer tillbaka hela tiden. Anledningen är egentligen ganska enkel. Det blir väldigt ensamt när alla andra är kvar.

Nu försöker jag åtminstone att tygla mobilen. Ska smaka på den här strukturen. Har packat ned alla andra appar i mappar och lagt dem ett antal swipes från startskärmen. Har inte vågat radera mail-appen och webbläsaren än. Men, vill göra det.

Min kropp klarar inte av att leva fragmentariskt längre.

Söndag 24 juni


Gick upp.
Bakade scones.
Gick ut med hunden.
Drack kaffe.
Hämtade en hyrskåpbil.
Gick upp och ned för trapporna jättemånga gånger.
Med isolering, gipsskivor och reglar.
Körde till återvinningen.
Slängde de olika sakerna i containrar.
Lämnade bilen.
Dammsög och vårrtorkade rummet som nu är helt igen.
Bar in jättemånga flyttkartonger in i samma rum.
Sätter mig ned och andas.
Tar en selfie.
Återstår:
Frukost nummer två efter att ha väckt fjortonåringen.
Hundpromenad i det fria.
Tvättstuga.
Dusch.
Imorgon går jag upp 05:30 igen. Morgonmöte i Huddinge.
Det händer att jag är väldigt tydlig mot andra människor. Att vi ska göra saker av lust. Inget annat. Den djupare meningen i mitt eget sätt att leva är fortfarande högst oklar. Någon gång ska jag ta samma bild. När jag lämnar Sverige och flyttar hem. Till något sammanhang där lust är drivkraften.

Saker jag inte ska göra, del 29


Vi anlitade en snickare som byggde en vägg och delade av ett rum. Det kostade massor av pengar. Drygt ett och ett halvt år senare river jag och min bror samma vägg. Det kostade mest tålamod. Jag påminner mig själv om att jag inte ska hålla på med sånt här. Saker som har med verktyg och sånt att göra är inte min grej. Alls.
När jag åkt tolv varv till återvinningen med isoleringsmaterialet, resterna av gipsskivorna och regelvirket så ska jag aldrig någonsin mer lägga tid på sånt här. Jag kan inte. Jag vill inte. Jag hatar det.


Morgonstopp

Fast på Örebro C. Tågen söder om Mälaren går inte. Banarbete pågår. Sommaren är här. Snart är den här tågvändan med pendling flera gånger i veckan över. Skönt. Det finns ingen livskvalitet i resorna. Jobbet är roligt, resorna är det inte. Sitter på Espresso House. Dyr frukost. Dålig frukost. Läser om toppmötet i Singapore. Tänker på ett kort telefonsamtal jag hade igår kväll. Som gjorde mig och en annan människa glada.
Behöver mer sånt.

Några att göra-listor

Kommer på att jag saknar en del grejer i mitt liv. Att den saknaden liksom skaver lite hela tiden. Börjar med Maslow:
1. Fysiologiska behov
Mat, vatten och syre får jag. Sömn? Nej, inte tillräckligt. Undvika smärta? Nej, inte tillräckligt. Fysisk närhet? Jo, det får jag, men det behovet är omöjligt att checka av. Behöver hur mycket som helst.
2. Säkerhet och trygghet
Stabil och förutsägbar vardag? Nej, inte alls. Och där faller resten av stegen i den där maslowska behovstrappan. Jag har rasat ned från dom.
3. Gemenskap med andra
4. Behovet av uppskattning
5. Självförverkligande.
Fyller på med tre viktiga sociologiska principer. Som gäller för alla levande människor. Vi behöver tre saker som hänger ihop med de fem maslowska stegen.
1. Ha kontroll över mitt eget liv
Vi människor behöver känna att vi kontrollerar våra liv. Att vi kan lita på andra och känna trygghet och förutsägbarhet utan att någon äger eller begränsar oss.
2. Känna att jag blir bättre på det jag gör
Vi människor behöver känna att vi utvecklas. Det gör vi genom att få återkoppling från andra.
3. Vara i meningsfulla sammanhang
Vi vill vara i meningsfulla sammanhang. Inte bara existera.
Min att göra-lista? Kanske få bort några överstrykningar. Sluta utveckla mitt liv baklänges. Sluta avveckla.

Fyrtiosju


Idag fyller jag år. Fyrtiosju. Tre år kvar till den gräns jag planerat för. Eller hoppats nå. Firas i stillhet.

Dra-åt-helvete-morgon


Telefonjäveln väcker mig i djupsömn.
Tar mig inte tid att vakna utan flyger upp.
Gör mig klar på några minuter.
Sitter och väntar på att äta frukost en timme.
Läser nyheter i lokaltidningen.
Blir förbannad.
Går till hunddagis.
Går jättefort för att hinna till ett försenat tåg.
Sitter nu på ett tåg utan el och internet.
Surfkvoten på tjänstetelefonen utan täckning är slut.
Surfkvoten på den andra telefonen tar slut i detta nu.
Är ensam i vagn 7 på regionaltåget.
Ska sitta och hålla käften.
Bristen på känsla av sammanhang är total. Börjar gärna om på steg 1. Den här morgonen ler solen mot mig och visar utan pardon upp mitt meningslösa sätt att leva.

Tisdag 27 februari


Det här med pendling.
Det här med att min ena tjänstetelefon har TDC som operatör.
Det här med att tåget fastnar i radioskugga utanför Nykvarn.
Det här med funktionella arbetsmarknadsregioner.
Det här med att försöka jobba mot W3D3 på tåget.
Det här med underhållet av infrastrukturen.
Det här med vinter.
Skjut mig.





 

Skitprat, del 986 234


Det här med att pendling utvecklats till ett självändamål. Jag är djupt övertygad om, och det finns en del forskning som talar för det, att väldigt få människor som pendlar mår bra av det. Så, varför pendlar vi? För att vi kan.
Inte för att vi vill.
Inte för att det gör våra liv bättre.
Inte för att vi når våra mål.
Den som formulerar sådana här ingresser är med all säkerhet inte en pendlare.