Utsikter för sommaren

Det blev en ensam midsommar igen. Ett gummiband är lite för utdraget och ansträngt. Oklart om det är mer avspänt nu. Well, har fått tid att tänka åtminstone. Kanske inte tankar jag ville ha, men ändå. Framtiden är lite oklar. Som vanligt. Det är nog dags att göra den lite mer klar.

Kanske blir det sommarens tema?
Nu. Eller aldrig. Dags att fatta beslut.

Idag är det söndag. Hela dagen har jag tänkt på mitt lilla barn och hennes mamma. Som suttit på ett flyg mellan Stockholm och Los Angeles. Jag tror att de landat nu och att det gick bra. Nu ska de återförenas med vårt stora barn. En vecka i Kalifornien. Fint för dem.

I Örebro börjar vi om imorgon. Siktar mot Almedalen och vårens sista jobb. Sedan blir nån vecka ledigt i Skåne och Danmark. Efter det vet jag inte. Men något kommer hända mellan nu och då. Som troligen avgör allt.

Ett par dygn på egen hand gjorde att jag fick tid och lust att göra musik igen. Två låtar blev det. Två remixade tal. Två helt olika uttryck, men jag tror att båda platsar på dansgolvet när vi har den där stora festen kvällen innan jorden går under.

I den här låten remixar jag ett makalöst tal av Philip Wollen, före detta finansman och nu filantrop och djurrättsaktivist. Det blev en ganska dyster ljudmatta där gitarrer och eko liksom är grejen.

Den här är mer dansant och elektronisk. Eller retro. Jag vill alltid att det ska låta som något som skulle platsa i soundtracket till ”Flykten från New York”. Så fortfarande ganska dystert när jag remixar Paul Gildings stenhårda TED-talk från 2012.

De där låtarna sammanfattar väl ungefär läget. Hur jag mår och allt det där. Utsikten för sommaren? Jag hoppas på siktförbättring.

Måndag, februari, country

Sanningen finns i countryn. Allt oftare faktiskt. Så av någon anledning kommer den här låten flygande och landar som ett skavsår i magen. Men är det jag som står kvar på marken eller är det jag som flyger?

You got to leave me now, you got to go alone
You got to chase a dream, one that’s all your own
Before it slips away

When you’re flyin’ high, take my heart along
I’ll be the harmony to every lonely song
That you learn to play

When you’re soarin’ through the air
I’ll be your solid ground
Take every chance you dare
I’ll still be there
When you come back down
When you come back down

I’ll keep lookin’ up, waitin’ your return
My greatest fear will be that you will crash and burn
And I won’t feel your fire

I’ll be the other hand that always holds the line
Connectin’ in between your sweet heart and mine
I’m strung out on that wire

And I’ll be on the other end, to hear you when you call
Angel, you were born to fly, and if you get too high
I’ll catch you when you fall
I’ll catch you when you fall

Your memory’s the sunshine every new day brings
I know the sky is calling
Angel, let me help you with your wings

When you’re soarin’ through the air
I’ll be your solid ground
Take every chance you dareI’ll still be there
When you come back down
Take every chance you dare,
I’ll still be there
When you come back down
When you come back down


Kaffe till en pianostämmare


Går hem från kontoret. Släpper in en pianostämmare. Alltså en person som yrkesmässigt stämmer pianon. Nu ska han sitta i drygt tre timmar och stämma det stora, gamla svarta pianot som står i vår lägenhet. Fin grej. Kokar en kanna kaffe till honom. Hör honom spela. Han är musik. Lite underbart att lyssna.

Du lär dig nog med tiden


”Det finns inget som nån kan säga
Som kommer få mig att vända om
Jag har spenderat för många timmar
På att bli precis som dom
Har sett många som har fastnat
Som har försökt att ge sig av
Har sett ångesten i ögonen
Den säger alltid samma sak
Du lär dig nog med tiden
Vi kommer aldrig härifrån
Men du kan inte bli besviken
Om dina drömmar tynar bort”
Ikväll ska jag springa långt. Med den här på repeat.

Miniarmageddon


”Jag sov okej inatt men vaknade upp i ett miniarmageddon”
Älskar Johannes Räihä. Eller åtminstone hans låtar. Finfina melodier, finfina formuleringar.
”Om nu en hel generation käkar piller, yeah
Kollektiv depression, det blir bara värre och värre
Det måste vara något allvarligt fel på den här världen
Jag vill inte vara den som är lyckligast av alla
Men ensammast på stan
Och man räknar sina hjärtan
Det känns som att allting är ett skal
Jag sov okej inatt men vaknade upp i ett miniarmageddon”
Mitt i prick.

Innanför och utanför och en fin grej


Innanför.
Utanför.
Och en fin grej.
Det kan sammanfatta den här dagen. Skiter i att skriva om de två första raderna. Fokuserar på den tredje.
På en scen i en park såg jag idag en ung människa i sitt rätta element. Ungefär som när jag ser min dotter dansa. En fjortonåring som gör och producerar låtar. Som mixar och DJ:ar. Idag på scen. Han hör hemma där. Det var en fin grej att få se. Mitt bidrag är det där USB-minnet i glas. Som låtarna ligger på.

Vill vara….. Dave också


Okej, jag vill vara Dave Grohl också. Jag vill skriva en sån här låt. Såna här rader:

I’ve got another confession my friend
I’m no fool
I’m getting tired of starting again
Somewhere new
Were you born to resist or be abused?
I swear I’ll never give in
I refuse
Has someone taken your faith?
Its real, the pain you feel
You trust, you must
Confess
Is someone getting the best, the best, the best, the best of you?

Och vill sjunga den för tusentals. Och få den tillbaka, rakt i ansiktet. Precis så här.