Första loppet gjort

Sådär. Nu är det gjort. Första loppet. Alltså, jag har sprungit en tävling. En grej jag hade lovat mig själv att aldrig göra. Varför? Jo, jag springer inte för att tävla mot andra. Jag springer för att slappna av. Men, nu är det gjort. När Sara frågade om jag hade lust att springa Åstadsloppet med henne så kom jag fram till att jag ville det.

Nu har träningen fram hit inte funkar så bra. Jag har en trasig fot och har haft svårt att få löpningen att funka. Men, vi tog oss runt. Hade ont i foten halva sträckan, men det gick. Sara fick kämpa hårdare med en arg mage. Hur som helst. Vi kom i mål och jag tycker att tiden blev helt okej också. Det är skönt att springa utan att hetsa.

Och för mig är det fortfarande något konstigt att jag överhuvudtaget springer.

Så epic win, liksom! Jag gör gärna om det.

Plötsligt möts vi


Det här är Mats Levin. Han spelar cello i Svenska kammarorkestern. Under de ljusa månaderna tar han inte sällan sin cello ut på stan och spelar Bach. Ikväll på soldäcket vid Järntorget. Det är en varm försommarkväll. Jag sätter mig ned och lyssnar. På väg hem från ännu en lång dag som tagit mig till Huddinge, Stockholm, Enköping, Västerås och tillbaka till Örebro. Sätter mig och andas. Lyssnar på de fina tonerna från det vackra instrumentet.
I publiken sitter också några ensamkommande, en ung man i rullstol med tillhörande ledsagare samt en kvinna jag vill kalla ett örebrooriginal. Plötsligt delar vi något. Vi möts. Utan ord. Utan blickar. På en plats, i musiken. Det är som att allt stannar upp en stund och jag känner att jag hör ihop. Vi lyssnar aktivt. Delar stunden med varandra. Tack vare Mats Levin, Bach och en cello.
Musik är fantastiskt.

Skriva på


Om en liten stund skriver vi på. Någon och jag och våra barn ska flytta. Igen. Större, mer centralt och högre upp. En nystart. Eller omstart. Eller bara en flytt.
Nu har det varit rekord i flyttar på kort tid. Den här gången måste det bli ett hem. Jag behöver hitta ett bo. Här kommer vi att få plats. Korta avstånden. Kunna andas.
Det känns skönt.

En promenad i en stad


En varm vårlördag kan en gå runt de där dammarna i Köpenhamn som människorna som lever här kallar sjöarna. En kan göra det med en god vän och prata om stort och smått. En kan titta sig omkring och förstå varför det är så skönt att ta en promenad i en stad. I en riktig stad. Där saker är olika.
Sen kan en sätta sig på ett tåg och åka till en helt annan plats.
Min gode vän och jag hör nog mer hemma i staden jag lämnar än staden vi faktiskt lever i. Eller någon annan stad. För staden vi lever i är nog faktiskt ingen stad egentligen. Den är något annat. Det känns så tydligt när en är i en riktig stad.

Svanar


Sara, Vilda och jag tog en lång promenad. Venastugan, Myrö, sol, kall vind…. men mest av allt massor av landande svanar. Det var fint att se.

Tisdag 27 februari


Det här med pendling.
Det här med att min ena tjänstetelefon har TDC som operatör.
Det här med att tåget fastnar i radioskugga utanför Nykvarn.
Det här med funktionella arbetsmarknadsregioner.
Det här med att försöka jobba mot W3D3 på tåget.
Det här med underhållet av infrastrukturen.
Det här med vinter.
Skjut mig.





 

Letar efter en bostad där vi får plats

Sara Richert och jag. De fyra barn som bor med oss. Vi letar efter en bostad där vi får plats. Jo, vi trivs i den lägenhet vi delar på Oskarsvägen, men det saknas ett rum. Vi behöver en lägenhet med fem sovrum. Så enkelt är det.
Vi letar i centrala Örebro.
Och ja, vi letar ganska intensivt i grupper, bostadsbytarnätverk och via hyresvärdar. Men, utbudet av lägenheter med så här många sovrum är tämligen begränsat i staden vi bor i. Så här kommer en liten vädjan om hjälp. Tillsammans söker vi alltså efter en lägenhet i centrala Örebro som har fem sovrum. Vi letar efter hyresrätt. Centrum, Öster, Norrcity och centrala Väster är delar av Örebro som funkar bäst som utgångsläge för våra liv. Närhet till bussar och tåg är viktigt.
Tacksam för alla kontakter, tips och relationer som kan hjälpa oss att hitta ett hem som funkar för oss och våra barn.
Själv är jag mer eller mindre utloggad från Facebook, men nås via Messenger, telefon eller möten öga mot öga.

Tillbaka


Tillbaka. Försökte flyga in lågt och landa mjukt och obemärkt. Under radarn. Hämtade hunden. Åt middag med barnen. Pratade om viktiga saker. Men, när jag kom hem ensam för att lämna min väska hände något jag inte var beredd på. Känslorna jag lämnade den här lägenheten med för åtta dygn sedan hade liksom dröjt sig kvar lite. Så det gjorde lite ont. Fick möblera om lite, spika upp ett par tavlor och laga middag för att försöka tvinga bort dem.
Det känns tydligt. Jag är inte hemma igen. Men, jag är tillbaka. På något sätt ska jag göra det här till mitt hem. Men, jag vet inte hur just nu.

Över havet


En natt över havet. Lämnade hemmahamnen i Kiel. Vaknade i Göteborg. Det är kallt, grått och blåsigt. Allt är som vanligt, men ändå inte. Jag sitter på Starbucks och väntar på ett tåg. Mitt emot mig pågår en anställningsintervju. Jag lyssnar på Owe Wikström som läser sin egen bok ”Ikonen i fickan”. Ibland går dialogen från mannen som ska anställa och kvinnan som verkar vilja bli anställd igenom mina lurar. De möts inte. Pratar förbi varandra. Ingen av dem lyssnar, båda har för mycket att säga och är för ointresserade av att höra vad den andra säger. Men, jag tror inte att de märker det.
Om några timmar är jag i Örebro igen. Ska hämta en hund. Handla. Äta middag med flickorna som kallar mig pappa. Längtar efter dem.
Klev av spårvagnen några hållplatser för tidigt. För att passera några platser där det finns fina fotspår av Någon, mig och livet som aldrig riktigt fanns. Som aldrig fick chansen. Tar med mig de fina känslorna som olika minnen från de här fotspåren framkallar. På något sätt börjar en annan framtid nu.