Första loppet gjort

Sådär. Nu är det gjort. Första loppet. Alltså, jag har sprungit en tävling. En grej jag hade lovat mig själv att aldrig göra. Varför? Jo, jag springer inte för att tävla mot andra. Jag springer för att slappna av. Men, nu är det gjort. När Sara frågade om jag hade lust att springa Åstadsloppet med henne så kom jag fram till att jag ville det.

Nu har träningen fram hit inte funkar så bra. Jag har en trasig fot och har haft svårt att få löpningen att funka. Men, vi tog oss runt. Hade ont i foten halva sträckan, men det gick. Sara fick kämpa hårdare med en arg mage. Hur som helst. Vi kom i mål och jag tycker att tiden blev helt okej också. Det är skönt att springa utan att hetsa.

Och för mig är det fortfarande något konstigt att jag överhuvudtaget springer.

Så epic win, liksom! Jag gör gärna om det.

Det här med löpning

Det är lite poetiskt att jag som jobbat med PR- och kommunikation så länge får min egen längsta artikel hittills genom…. löpning. Det var det nog ingen som kunnat gissa för ett par år sedan.
Den djupare meningen med detta får ännu så länge anses vara oklar.

37 kilometer


På ett jäkla löpband. Mitt i natten. Där sätter jag mitt distansrekord. 37,5 kilometer på 4 timmar. Den djupare innebörden i detta är högst oklar.
Timme 1: 11 kilometer
Timme 2: 10 kilometer
Timme 3: 9 kilometer
Timme 4 7,5 kilometer
Kunde inte somna när jag kom hem vid 5-tiden. Ont överallt och mådde illa. Det blir en spännande dag på kontoret och en fantastisk start på en helg med fyra barn.

Försöker att springa genom ett nålsöga

Passerar genom ett av alla nålsögon. Igen. Livet har blivit fullt av dem. De där kritiska passagerna när något stort och fint ska tryckas igenom små sprickor i något hårt. Passionen, kärleken, det förflutna och det som kallas vardag har förtvivlat svårt att samsas i mitt liv. Just nu försöker jag ta ett viktigt steg mot fastare mark. Skapa klarhet, lugn och tillit.
Det kan vara inom räckhåll. Jag tror det. Men det är fortfarande turbulent.
Så istället för att sova dåligt försöker jag springa mig igenom den här natten. Det pågår en sportfestival i centrala Örebro. Ett löpband ska hållas levande i 58 timmar till förmån för Stadsmissionen. Jag kommer att springa på det löpbandet i fyra timmar. Först ett pass mellan 22 och 23 ikväll. Sedan tre timmar till mellan 01 och 04. Jag hoppas att vänner ska komma och heja lite och swisha pengar. Jag hoppas att få tid till eftertanke och lugn. Det brukar bli så när jag springer.
Fyra timmar på ett löpband. Kanske dags att klara 42 kilometer?

Spring Fredrik! Spring!


Efter sju timmar i bil. Fyra timmar på kontor. Förbannad och frustrerad över den här sjuka rörelsen mellan två platser jag är färdig med. Åtminstone när jag är ensam. Måste ut och springa. Måste jaga upp pulsen. Så det blev sju kilometer i kastvinden längs Svartån. Trettiofem minuter tog det. Men, jag är i för bra skick. Pulsen når knappt över 180. Well, trötta ben och svettig på ryggen. Sakta men säkert letar sig hjärtslagen ned till de där runt 70 i vilopuls. Efter all denna löpning har hjärtat ungefär samma rytm som tidigare. Vet inte om det är konstigt eller inte.
Fuck it. Nu vill jag se Egypten vinna och Salah börja göra mål. Sen kan den här dagen dra åt helvete.

Lunchlöpning i gamla kvarter


Sprang på lunchen. Elva kilometer. I gamla Huddingekvarter. Förbi radhuset på Myrängsvägen och villan på Fagerängsvägen. Saker vi byggde finns kvar. Träd har tagits bort. Sprang vidare genom naturområdet mellan Rågsved/Hagsätra och Myrängen. Vidare bort mot Snösättra och Högmora. Genom områden som görs om till villamatta. Områden där jag tog barnvagnspromenader i naturen. Det var i ett annat liv. Jag sprang igenom det ganska fort. Möjligen lite långsammare förbi mitt eget lilla hörn av Trehörningen. Där jag brukade stanna upp, titta ut över vattnet och längta bort.

Pressa kroppen


Efter jobbet. Sprang 18 kilometer. Utan näring i magen. Pressa kroppen. Varför? Därför att det är så sjukt skönt att ha kontroll över något. Åt lite när jag kom hem istället. Om än motvilligt.

Suicide by running


Stack ut på en liten löptur. Utan plan. Det blev 28 kilometer. I stekande sol. Lite för stekande. Har nog aldrig svettats så mycket under löpning. Men, jag hade på mig Någons vattenrygga och lade ned två bananer, så kroppen klarade sig. Lite snurrigt ibland, men då gick jag några minuter.
Det är intressant hur hjärnan och benen liksom pendlar mellan att vara urstarka och helt urlakade under långa pass. Efter 14 kilometer kände jag mig så stark och skön att jag på allvar började planera för att försöka klara av 42 kilometer. Lade upp en rutt i huvudet. 6 kilometer senare var jag helt tom på energi. Stannade på en affär och köpte en cola och en Piggelin. Snabbt socker ut i kroppen. Men, 42 kilometer finns inte i kroppen än.
Det har hänt ibland att jag springer destruktivt. Då försöker jag provocera kroppen på olika sätt. Mest hjärtat. Idag var det inte så. Men, det blev lite så ändå på grund av solen. Inser dock att jag inte kommer att kunna begå suicide by running. Mitt hjärta har blivit alldeles för starkt för det. Snittpulsen idag var 153.
Jag tror att det är bra på något sätt.

Köpenhamn med byrån


Heldag med Four PR i Köpenhamn. Viktiga samtal och planering. Började med 6 kilometers löpning före frukost. Ett par kilometers promenad till lunch. Som för övrigt ledde till ett fint samtal med en entreprenör från USA med en levande story. På kvällen middag på förstklassiga Paté Paté och sedan cocktails på ställe som var coolare än jag. Förstås avslut i hotellbaren.
En bra dag. Nya mål för framtiden. Som tar mig närmare ett annat utgångsläge. Närmare hem.






Två mil på mindre än två timmar


Idag sprang jag två mil. Det var första gången för i år och det gick fort. Eller åtminstone fort för att vara jag. Det tog 1:54:11 och snittiden per kilometer var 5:38. Jag har aldrig sprungit två mil i det tempot. Ett tempo som var jämnt och skönt. Pulsen var också behagligt jämn. 177 som mest. 165 i genomsnitt.
Jag har sprungit två mil (eller längre) kanske tio gånger i mitt liv. Alla de gångerna under de senaste två åren. Det har gått långsammare och varit mycket kämpigare för kroppen.
Det verkar på något sätt som att min kropp börjat förstå att den kan springa. Med tanke på ryggskottet (som bara är en dryg vecka bort) och att jag haft ett konstigt litet viktras på kort tid så var den här löpturen ett fint kvitto på att kroppen verkar klara sig ganska fint.