November i en bild

November är en riktig jäkla skitmånad.

Det är mörkt. Det är kallt. Det är blött.

Och det händer massor av dåliga saker. Så den här bilden får sammanfatta läget.

Ett liv på en vecka

Jobbade som fan. Åkte till Nynäshamn och modererade ett viktigt möte för ett sextiotal personer tillsammans med Sara. For vidare till Västervik och hängde i ett hus vid ett hav för att varva ned. Pratade om viktiga saker. Blev trött. Ungefär så kan man leva ett helt liv på en vecka. Eftersom ALLT annat hände samtidigt.

Måndag och november

Ont i bröstet. Mår illa. Är trött. Har precis inlett en leveransperiod som kommer att vara hetsig de kommande två veckorna. Avslutade precis ett långt telefonsamtal med Camilla om Ella. Som fick remiss till BUP på grund av depression. En remiss som BUP avslog med hänvisning till pågående kuratorssamtal.

Livet. Går i vågor. Hela tiden. Nu måste jag bita ihop och fokusera igen. Men jag har sån jäkla träningsvärk i käkarna.

Ett ryggradsdjur som utrotar ryggradsdjur

Går upp efter en sömnlös natt. Försöker att äta frukost och förbereda mig inför ett telefonmöte. Läser Världsnaturfondens nysläppta Living Planet Report 2018. Får panik. Inte för att det jag läser är något nytt. Nej, för att det är så jäkla omöjligt att få människor att förstå vad det är vi gör. Att vi – PÅ JÄVLA RIKTIGT – gräver vår egen grav. Allt djupare och allt snabbare.

Ryggradsdjuren dör ut. Ett efter ett. Vi tror fortfarande att vi står utanför och tittar på ett skeende som inte berör oss. Men… vi är ett av de där ryggradsdjuren. Även om allt fler beter sig som att de saknar den. Ryggraden alltså.

OK, då fortsätter vi som vanligt. Under min livstid (sedan 1970-talets första år) har 60 procent av ryggradsdjuren utrotats. Undrar vad vi ska äta till lunch idag?

Intervallträning jag gärna slipper

Ryckigheten i livet. Perioder av hets, stress, kramp och kamp. Som följs av väntan. De har avlöst varandra länge nu. Det blir nästan aldrig någon längre period av lugn där jag kontrollerar vad som sker. Eller åtminstone kan förutse vad som sker.

Det här är en typ av intervallträning jag gärna slipper. Eftersom livet inte är någon tävling. Det är inte någon övning jag håller på med. Livet, alltså.

Nu möts mörkret, kylan, fukten i det yttre och tröttman i mitt inre. Igen. Vi kan väl kalla det höstdepressionen. Eller något.

Kämpa? Nej.
Jag vill vila.

Måndagslåg

Sitter i ett väntrum. Måndagslåg. Trött och på något sätt ledsen. Kämpar på med saker jag inte vill kämpa med. Jag är tunnare än glas och känner mig som ett akvarium. Fyllt av tårar. Jag vet inte om det är det förflutna. Eller samtiden. Kanske bara hösten som kommer och tar med sig deppet med det där mörkret.

Lyssnar på Johannes Räihäs fina ”Glas”. Vill gå hem och lägga mig. Att Någon håller om mig och säger att allt ska bli bra. Det där jäkla mantrat jag själv går och upprepar hela tiden.

Men äsch, vi kör väl en klassisk måndag istället. Upp med mungiporna.

Knuff åt sidan


Jag är en medelåldersman. Ändå kan små och lite större saker knuffa mig åt sidan, sänka självkänslan/självförtroendet på nolltid och göra mig rädd och osäker. Nu hände något sådant. Men, jag har åtminstone klippt mig. Så nu kan jag vara trött och grå i kortare frisyr.

Saker jag inte ska göra, del 29


Vi anlitade en snickare som byggde en vägg och delade av ett rum. Det kostade massor av pengar. Drygt ett och ett halvt år senare river jag och min bror samma vägg. Det kostade mest tålamod. Jag påminner mig själv om att jag inte ska hålla på med sånt här. Saker som har med verktyg och sånt att göra är inte min grej. Alls.
När jag åkt tolv varv till återvinningen med isoleringsmaterialet, resterna av gipsskivorna och regelvirket så ska jag aldrig någonsin mer lägga tid på sånt här. Jag kan inte. Jag vill inte. Jag hatar det.