Groundhog day

På riktigt. Det här förbannade Groundhog day-livet får gärna ta slut snart. Att vara fast i en loop som den här är inte så kul längre.

Jobb.
Jobb.
Jobb.
Ensam.
Lite knas och stök och bråk.
Jobb.

Repeat.

One more light

Plötsligt förstår jag Linkin Park. Eller så händer något i mig. Känner mig hemma i den där underströmmen som drog med sig Chester Bennington. Känner igen mig i kampen mot den. Inser plötsligt att fler av de där skitarga tatuerade unga männen från samma generation befinner sig i den. Kollar intervjuer. Hör berättelser.

Depressionen. Ensamheten. Meningslösheten. Ser liveklipp och publikbilder där människor liksom vrålar med i de där känslorna. Det ser så aggressivt ut, men är så skört.

Livet vi skapar kan inte bara handla om att varje enskild liten människa ska förverkliga sig själv eller bara överleva. Visst har vi alla ett eget ansvar, men det här samhället vi skapar tillsammans då? Det där samhället som skördar känsliga och sköra människor på löpande band? Vem har ansvar för det?

Det måste vi nog ta gemensamt. Men jag har svårt att orka. För jag passar inte in. Hela min kraft går åt till det. Att passa in. Jag försöker att ta min fyrkantiga kloss och tvinga in den i det där runda hålet.

Livet borde vara större än så.

Det är nog en levling i både depression och insikt att jag inser att jag nått Linkin Park-nivån.

Våren blir sommar

Vinter blev vår som ska bli sommar. Är inte så pigg som jag skulle vilja. Löpningen har gått och skogen den här våren på grund av fot- och lårproblem. Magen är trasig och rent allmänt känns kroppen minst 48 år gammal. Själen är ännu äldre och åren som går just nu går kräver lite för mycket mest hela tiden.

Jag har en gammal målsättning. Att överleva till 50. Allt annat är en bonus. Jag lämnade den ett tag och satte ett högre mål. Nu är jag nog tillbaka här. Så länge som livet präglas så mycket av kamp har jag svårt att se längre än så.

Jag behöver mer musik. Mer foto. Mer liv. Mer vila. Framför allt behöver jag känna nån slags jäkla tillit nån gång.

Måste stänga av några grejer

Så här ser startskärmen ut på min telefon nu. Orkar inte med alla inkommande krav, önskemål och uttryck längre. Multitaskingen dödar för många hjärnceller. Gör att jag inte är närvarande i de relationer som är viktigast för mig. Och kanske framför allt får online-livet mig att känna mig steget efter. Hela jäkla tiden.

Jag hoppar in och ut ur tekniken. Har provat att pausa/radera mina konton i sociala medier. Och lite annat. Men kommer tillbaka hela tiden. Anledningen är egentligen ganska enkel. Det blir väldigt ensamt när alla andra är kvar.

Nu försöker jag åtminstone att tygla mobilen. Ska smaka på den här strukturen. Har packat ned alla andra appar i mappar och lagt dem ett antal swipes från startskärmen. Har inte vågat radera mail-appen och webbläsaren än. Men, vill göra det.

Min kropp klarar inte av att leva fragmentariskt längre.

Man vänjer sig… inte.

Energin försvann. Igen. Kanske för många dagar utan rätt närhet och beröring. Kanske lite för många tankar och för få känslor. Eller rättare sagt för många tankar som skapar jobbiga känslor istället för sköna känslor som skapar bra tankar.

Konflikter här, konflikter där. Och en röd tråd är att min svaghet provocerar.

Jag är så oerhört trött på att vara högkänslig i en okänslig värld. Det funkar så jäkla dåligt i det långa loppet. Jag kommer aldrig att vänja mig vid det där loppet alla verkar springa. Jag kommer aldrig att köpa det där förhållningssättet om att säga en sak för att sen göra tvärtom.

Det lönar sig inte att göra som jag gör. Men, jag kan inte göra på något annat sätt. Men utsikten om en framtid där det fortsätter att vara så här känns inte så lockande. Så om alla bara blir lite känsligare så vore det fint.

Överkörd

Blev överkörd av nån slags vardagsvägg. Igen. Känner mig som den där kulan i ett fllipperspel. Försöker att få nån slags kontroll, men jag bara studsar hit och dit. Samtidigt har något hänt inne i kroppen och jag vaknar varje morgon med en stark smärta uppe i ryggen.

Hej april.

November i en bild

November är en riktig jäkla skitmånad.

Det är mörkt. Det är kallt. Det är blött.

Och det händer massor av dåliga saker. Så den här bilden får sammanfatta läget.

Ett liv på en vecka

Jobbade som fan. Åkte till Nynäshamn och modererade ett viktigt möte för ett sextiotal personer tillsammans med Sara. For vidare till Västervik och hängde i ett hus vid ett hav för att varva ned. Pratade om viktiga saker. Blev trött. Ungefär så kan man leva ett helt liv på en vecka. Eftersom ALLT annat hände samtidigt.

Måndag och november

Ont i bröstet. Mår illa. Är trött. Har precis inlett en leveransperiod som kommer att vara hetsig de kommande två veckorna. Avslutade precis ett långt telefonsamtal med Camilla om Ella. Som fick remiss till BUP på grund av depression. En remiss som BUP avslog med hänvisning till pågående kuratorssamtal.

Livet. Går i vågor. Hela tiden. Nu måste jag bita ihop och fokusera igen. Men jag har sån jäkla träningsvärk i käkarna.